Dagens bikt. Gud vad jag hatar dessa människor.

Jag ska säga vad jag hatar nästan mest av allt. SLAPPA MÄNNISKOR. Ovårdade, oengagerade människor som går genom livet i fett hår och hasande steg. Människor som rycker på axlarna åt det mesta och inte ens skulle låta en jordbävning få dem ur balans. Människor med slappa ansiktsutryck som inte ens orkar be om ursäkt om de stöter till någon på tunnelbanan, som tycker att ett sexpack räcker som sällskap och som inte bryr sig om att rösta eftersom allt ändå bara är skit. Såna människor hatar jag. Och vet ni vad? Världen är full av dem.

Jag ska berätta om en kille i min klass på högstadiet. Eller egentligen var dom tre stycken, men den här killen var värst. Han hetter Tommy. Hans kompisar hette Sebb och Oskar. De hade alla tre trasiga jeans och skinnjackor med en massa konstiga dödsskallar på. Lyssnade på hårdrock, hade minst 3 veckors ottvättat hår, alltid minst 1 snusprilla under läppen och var allmänt grabbiga. HÖ HÖ HÖ lät det när dom skrattade. Annars sa dom inte så mycket.

Dom här killarna vara coolast i min klass. Fråga mig inte varför men jag antar att det inte var så stor konkurrens. Dom satt alltid längst fram i klassrummet, med jackorna på och hur mycket snus som helst under läppen. Dom var så häftiga att dom till och med lät snusdosan ligga framme på bänken. Fast man inte fick.

Hur som helst så gjorde jag ALLT jag kunde komma på för att reta dom här killarna. Jag ville att dom skulle gilla mig eller i alla fall lägga märke till mig. Under en period så skickade jag kärleksbrev till Sebb på varje lektion. Små lappar med hjärtan på och frågor som ”Får jag chans på dig? Ja, nej eller kanske? ” Jag gjorde det för att jag ville vara rolig, jag ville att han skulle skratta, bli generad eller något. Men han svarade aldrig.

När jag fick reda på att Tommy hade en hemlig tjej så gjorde jag allt för att genera honom. Jag frågade tusen pinsamma frågor om henne och undrade om han brukade köpa blommor och underkläder till henne. Han bara suckade och tittade bort eller så skrattade han HÖ HÖ HÖ. Jag kan ärligt säga att jag hatade Tommy under den här tiden. För han var helt enkelt omöjlig att rubba. Ingenting man sa till honom verkade han bry sig om. Jag med mitt fjortonåriga bekräftelsebehöv blev galen!

I klassen var jag bimbon, den korkade, jobbiga fjortisbruden, slampan, kickersungen, klassens pajas. Allt på samma gång. Jag VAR någon. Hos dessa killar hade jag lika gärna kunnat vara en tuss damm. Eller något annat obetydligt. Jag ville bara få deras uppmärksamhet, väcka dem till liv, se vad som fanns bakom de trasiga jeansjackorna. Men det gick inte. Och skulle jag stöta på dom idag så skulle vi antagligen inte hälsa. Klasssens fjortis och klassens slappa men coola hårdrockare. Dom skulle nog inte ens se mig utan hasa sig förbi med en systembolagetpåse, skaka på sitt smutsiga hår och försvinna med ett ekande HÖ HÖ HÖ. . .