Vilket land vill vi leva i ?

Läser i SVD om Vellinge kommun som vägrar ta emot ensamkommande flyktingbarn (eller några andra flyktingar heller för den delen.) Nu har man trots detta bestämt att 30 minderåriga barn ska få ett tillfälligt boende i ett vandrarhem tills man har lyckats placera dem och hjälpa dem med boende. Detta har gjort de boende i Vellinge rasande och man har hållt ett stort möte där invånarna har kunnat vräka ur sig sina rasistiska åsikter. Boende Kenneth Hansson undrar varför man inte kan skicka flyktingbarnen till Norrland istället? Där finns det massor plats! Och småbarnsmamman Camilla tycker att problemet borde lösas på EU-nivå istället. Nu utreder polisen om det finns en stark hotbild mot barnen och hur man ska skydda dem när de anländer

Nu undrar jag följande:

1. Har dessa personer inga barn själva eller saknar de helt ematiska förmågor? Om de själva hade en 10 årig son eller dotter som de hade tvingats skicka i väg till ett främmande land, hur hade de i sådana fall velat att de togs emot?
A) Välkomnade, och med stöd och hjälp att komma tillrätta? Eller  
B) Med polisbeskydd för att skydda dem från den hatiska befolkningen i staden som vill se dem försvinna? 

2. På vilka grunder står Vellinge kommun utanför Svensk flyktingpolitik? På vilket sätt skulle Vellinges invånare ha rätt att bestämma i en sådan här fråga och varför är man så rädd för deras reaktioner? 

3. Förstår folk verkligen inte att det handlar om barn. Traumatiserade barn och ungdomar som behöver ett hem. De behöver en filt och varm choklad och en stor kram och en jävla massa kärlek. De behöver inte Vellinges rasistiska befolkning. Hur kan folk leva med sig själva? Hur kan de se sig själva i spegeln och tycka att de är bra och ordentliga människor som betalar skatt och tv-licens och har ett fadderbarn och sen vända ryggen mot barn i deras egen närhet. 

4. Om det nu inte är Vellinges kommuns ”problem” ? Vems ”problem” är det då? För någon måste ju hjälpa till. Sverige räddade 500 judiska ensamma flyktingbarn från förintelsen. Det är ett skämt när man i efterhand ser på historien. Låt det inte upprepas. Vi pratar inte om pengar, statistik, siffror. Vi pratar om BARN.

5. Okej vi bor i Sverige. Vi har det bra. Vi är rika. Vi har ett socialt skyddsystem. Men betyder det att vi har rätt att skita i resten av världen. Tror folk verkligen att de på något sätt FÖRTJÄNAR att bo i Sverige? Kan det vara så att det kan vara en SLUMP att de föddes just här? Anser folk verkligen att de är bättre än andra och pga att de blev födda i detta fina land, har RÄTT att vända andra människor ryggen?

 
6. Tror dessa människor på allvar att flyktningar är roten till all ondska? Har de glömt bort att även svenska medborgare begår brott och ”belastar de svenska systemen” eller vad de nu är de är livrädda för? Tror de att dessa flyktingbarn kommer att växa upp till ”hederliga medborgare” och komma in i det svenska samhället om de blir förföljda och blir behandlade som djur?  

7. Eller är det så att Vellinge kommuns invånare bara är lite nervösa och oroliga över detta nya som håller på att hända. De kanske behöver gå i en krisgrupp och prata ut om sina känslor. Hur gör man? Ska man prata med dom? Kan man klappa och mata dem? bits dom? Det är mycket att ta ställning till.

Det känns som att det blåser rasistiska vindar i Sverige just nu. Varje dag läser man eller hör något om Sverige demokraterna eller det här nybildade antisemitiska partiet. Och jag hör folk skämta. Negerskämt och judeskämt.

Allt detta gör mig rädd. Men mest av allt blir jag förbannad. Vi måste våga ta plats och säga ifrån om inte Sverige ska ätas upp av sådana som Kenneth Hansson från Vellinge. För han är ingen ”rasist”. Nej han säger bara sin åsikt. Sånt som ”alla” säger vid frukostbordet. Han utrycker bara den ”allmänna uppfattningen”. 

NEJ. En rasist är en rasist. Oavsett om han är skinnskalle och hailar på stan eller om han är en kontorsgubbe med nystruken skjorta från Skånes finaste kommun. 

Vi måste säga ifrån. Vilket land vill vi leva i igentligen ?


Den svenska idyllen. Här ryms inga flyktingbarn.

2 kommentarer | Kommentera

Kreativitet

Idag var sista gången på min målarkurs så jag tänkte visa två tavlor därifrån. Känns lite jobbigt att lägga upp något man gjort själv så här men jag vill ju visa allt för er! Motiven är kanske inte så upphetsande men det var det stilleben som vi jobbade med.


Kommentera

Det som göms i snö kommer upp i tö pling pling

Idag när jag har packat flyttlådor har jag hittat en massa hemliga och glömda skatter i mitt rum. Eller vad säger ni om dessa?

Godisburken. I denna burk finns en massa hemliga lappar som jag lagt i den under kanske 6 års tid och lite foton, armband och en tvål som gör att hela burken luktar! Lapparna är otroligt hemliga och det finns en hel del killnamn skivna på dem … Hemlighetsfaktor 70 %

Nalle som jag fick av min första pojkvän med ett kärleksbrev instucket. Hemlighetsfaktor 15 %

”Boken om Cissi” En julklapp som jag fick av Therese när jag var 13 år. Det är en bok med alla hemlisar om mig och fakta om vilka killar jag har kysst (2 st!) och vilka drömmar vi hade. Hemlighetsfaktor 25 %

Mina dagböcker! Här finns mitt liv nedskrivet. Hemlighetsfaktor 100 %

Kommentera

Sök inte efter lyckan, den bor inom dig

Tänkte att jag skulle skriva något om lycka. Det är något som jag ägnar mycket tid åt att fundera över. Vad gör en människa lycklig och vad är det som gör att det är så svårt att hitta till den känslan? Lycka för mig är en känsla eller ett ögonblick av ren och fullkomlig medvetenhet och intensitet. Det är en känsla som är fri från allt annat och som uppfyller en helt och hållet. För mig kan lycka vara att sitta helt stilla och titta ut över en sjö eller att gå i en skog och nästan tappa andan över hur vackert allt är. Men det kan också vara ögonblicket i en kyss eller att dansa sig svettig på ett dansgolv. Alltså lycka kan bestå i nästan vad som helst och är olika för alla. Men varför är det så svårt att behålla den? Är människan konstuerad för att ständigt fortsätta att söka och att aldrig nöja sig. Är det en form av överlevnadsinstinkt som har tagit oss från grottmänniskor till där vi är idag?

Citatet ”Sök inte efter lyckan, den bor inom dig” tycker jag är väldigt fint. Vi åker till andra sidan jorden, konsumerar tusentals kronor på kläder och prylar, har 500 vänner på facebook och har en mobil som ständigt ringer. Ändå känner vi oss ensamma och olyckliga. Jag vet inte vad hemligheten är, men tänk om det är så att lyckan faktiskt går att hitta precis där jag är. Utan varken pengar, gymkort, en ny garderob eller semester..

tänk om..

Jag har också funderat på vad det är som gör att vissa människor ständigt verkar ha ”tur” och andra ”otur?” Ni vet de där som lyckas få ett roligt jobb utan erfarenhet/utbildning och ramlar över ett förstahandskontrakt i innerstan, eller blir uppraggad i kön på ICA. TÄNK OM det skulle vara så att dessa personer har precis samma tur eller otur som oss andra, men att de är mer öppna för oväntade händelser. Att de tror på sin egen förmåga och att det smittar av sig på andra. Att de VÄLJER att se saker på ett annat sätt än en personer med ”otur”.

Petra som jag brukar prata med sa till mig sist att jag var ”hudlös”. Att jag suger in allt som händer runt mig och att jag inte har någon tjock hud som står emot alla intryck. Men jag är hellre hudlös än menlös. Hellre känslig än okänslig. Hellre blödig än empatilös. För jag vill ärligt talat inte bo i en värld där man måste ha ett pansarskal för att överleva och jag tror inte att det leder till lycka. Jag tror att man måste ha riktigt jävla ont för att kunna må riktigt jävla bra. Men jag vet inte.
Vad tror ni?


En lyckligt ögonblick. Vi skickar iväg våra nyårsöften i rislampor över havet på nyår.

2 kommentarer | Kommentera

Idag är det lite synd om mig

snabbuppdatering över helgen. I fredags hälsade jag på hos min syster och hennes familj i Farsta och hade myskväll. Vi såg på ”den oändliga historien” (minns ni den filmen/boken? ) och jag sov över. På lördag morgon skyndade jag iväg till min DRAMAKURS som jag anmälde mig till för ett par veckor sen. Kursen var på folkhögskolan vid rådmansgatan och skulle hålla på lördag- söndag. Vi var ca 10 kursdeltagare i åldern 22-55. Vår lärare hette Rune och han bad var och en av oss att gå upp på scen och presentera oss själva. Mitt hjärta började bulta och jag kunde inte lyssna på de andra deltagarna. Tänkte bara på att det snart var min tur och jag sneglade mot dörren. Kunde jag bara dra? Var det ens värt det? vad hade jag gett mig in på? Jag har nämligen en otrolig skräck för att tala inför folk och den panikkänslan dyker upp i situationer som denna. Men jag gick upp. Tog ett djupt andetag och tittade ut över den leende och nyfikna gruppen. -Jag är här för att lära mig att göra precis detta, sa jag. -För jag tycker att det är så jävla läskigt att prata inför folk. Och så fort jag hade sagt det så släppte allt och jag fortsatte att prata om mig själv i ett par minuter. Jag upptäckte att flera i gruppen som privat arbetade som rektorer, chefer och en känd konsertviolinist också var nervösa, blyga och rädda för att göra bort sig. Rädda för att inte prestera. Rädda för att verka dumma. Jag insåg också hur mycket jag älskar teater och hur mycket jag har saknat det de senaste åren. Hur glad man blir och hur mycket man lär sig om sig själv. Efter teatern åkte jag hem till Therese igen och vi gick ut och hade en trevlig kväll. Jag kände mig lite snurrig i huvudet men Therese sa att jag bara var hypokondrisk. Men när jag kom hem så hade hela halsen svullnat upp och jag var febrig och huvudet dunkade.  Det värsta var att jag inte kunde gå på dramakursen idag :( .

Så jag har bara lufsat runt hemma i mina tights, raggsockor och en stor luvtröja och inte gjort mycket idag, förutom att ja börjat att packa lite smått för flytten. Ikväll ska jag trots mitt tillstånd gå på bio och se Mickael jackson filmen- this is it. Jag har höga förväntningar så jag hoppas att den är bra! 

5 kommentarer | Kommentera

Therese blev årets eldsjäl !

Jag sminkade och fixade Therese inför Leva-galan i fredags. visst blev hon fin? Therese var nominerad i kategorin ”årets eldsjäl” och vann dessutom! Efter galan gav hon mig en härlig goodiebag med massa fina saker.

n

2 kommentarer | Kommentera

jag ♥ hösten (eller?)

hej älsklingar . Nu är ni säkert otroligt förväntansfulla på att få veta vad jag har gjort i DETALJ i dag. Jag har varit och simmat/bastat/bubblat på Centralbadet. Det var ett riktigt skönt sätt att starta dagen på kan jag ju säga (även fast det alltid tar fem gånger så lång tid än vad man tror, för man liksom domnar bort i bastun och glömmer bort allt man ska göra. ) Sen kom jag i alla fall i väg till skolan och kunde jobba två timmar på mitt kära bibliotek. Har börjat gilla jobbet mer och mer. Bibliotekstanterna är assköna. Ikväll har jag träffat min gamla klasskompis Caroline och fikat i tre timmar. Det var underbart mysigt. Låg på kuddar på golvet och pratade existensiella frågor. Försöker intala mig att jag gillar hösten och just nu går det rätt bra. Tända ljus och varm choklad och sköna koftor. Men sen när det blir svinkallt och man har stelfrusna fingrar och blöta fötter och röd snorig näsa och kylan förlamar varenda kroppsdel och promenaden till bussen känns som en utmaning och kläderna luktar surt när man tar av dem och man orkar inte gå ut för man vet att man måste åka hem sen och det blir totalmörkt klockan 3. Då får jag nog kämpa lite hårdare för att få den där härliga vinter-mys-känslan. Någon som vill åka till Thailand i vinter eller?

Men jag ska inte klaga. för om 14 dagar flyttar jag in i min fina alldeles egna lägenhet. Det kommer bli sjukt bra. Jag känner mig väldigt peppad. Tror knappt att det är sant .

Imorgon ska jag först Träffa Petra på ungdomsmottagningen och gråta lite. Det är alltid skönt. sen ska jag på katt-kalas hos min syster. Hennes katt fyller nämligen 9 år. Min fråga är: vad fan köper man till en katt i 9-års present? Sen ska jag träffa min gamla killkompis Cezar och gå på bio eller fika eller något. Han fyller också år. Det kommer bli en bra dag.
Nu ska jag sova. Godnatt på er fina människor. ♥

varm choklad med grädde och kladdkaka kan ju vara det bästa som finns… Nu blir ni sugna va?
 
Så här höst-mysig var jag idag

hittade denna fina bild från tessharkul.blogg.se

7 kommentarer | Kommentera

taste the ten!

Då var man hemma igen från Umeå och fem dagar av galet läger igen. Kom hem kl 8 i morse, efter 10 timmar på en buss och nu har jag sovit och duschat. Jag tror inte att jag eller någon annan kan förklara vad lägrerna innebär för någon som inte varit där. Jag tror att man måste uppleva det för att förstå hur otroligt jävla häftigt det är. Det är så speciellt och man känner en värme och glädje som jag knappt har känt förut. Jag vet att det kanske låter som en sekt eller så när jag skriver så här, men det känns verkligen som en andra familj. Just nu känner jag mig lugn och trygg och med en känsla i kroppen av att allt kommer att ordna sig. Men som sagt, jag ska inte sitta och vara gråtsentimental utan berätta lite roliga grejer från lägret ! 

På väg hem med bussen så träffar jag en jättehärlig Norrlandskille och vi blir vänner. Det var nämligen så att jag flyttade längre fram i bussen för att försöka sova och råkar sätta mig bredvid en väldigt söt kille. Efter en stund börjar vi prata och det slutar med att vi berättar om våra liv och jag somnar på hans axel.

Jag älskar när oväntade saker händer och jag tror att man måste vara öppen när det händer och bara följa med. Hur som helst, den här killen skulle till Thailand och var på väg till Arlanda, men han skickade ett sms och tackade för vårt samtal och önskade mig lycka till i livet.

Vi har också badat badtunna utomhus och bastat. Firat ”nyår” med trerätters och släppt i väg rislampor över vattnet (istället för fyverkerier, Fy fan vad vackert det är.) Vi har suttit vid lägerelden och gått ett ljus-lykt-pår i skogen. Vi har ätit frukost på loftet med kärlekstema och presenter, vi har gått promenader och pratat. Vi har backklättat, klättat klättervägg och slängt oss ut för ett 20 meter högt torn (inte jag!!) Vi har varit i smedjan och vi har gått en höghöjdsbana och lekt lekar och hoppat studsmatta. Vi har gråtit och skrattat och kramats.

Det svåraste som finns är att behålla en känsla när man är tillbaka i storstaden. Att veta att det man kände var på riktigt. Att inte tappa bort all kärlek för att man är på en grå, pissluktande tunnelbanestation och att alla andra beter sig som vanligt. Det är då man måste försöka plocka fram den där känslan. Jag säger som Björn gjorde när något var riktigt jäkla bra och man förtjänar lite pepp. Tänk High Five, fast det här är snäppet ballare.
Taste the ten!

1 kommentar | Kommentera