Sånt här händer inte

Jag sitter på bänken på södermalmstorg och väntar på en vän när jag hör skriken. 
När jag lyfter huvudet ser jag en buss köra i full fart nedför trappan och på väg ut på torget. Schaffören genom den trasiga vindrutan försöker styra undan folkmassan. Folk kastar sig åt sidan och springer åt alla håll. Jag backar instinktivt bakåt. Det hela känns overkligt. Skriken fortsätter. Jag förstår att folk har blivit påkörda. Jag tar darrande upp mobilen och slår in 112, kommer inte fram. Ser på människorna som lamslaget tittar på, andra gråter eller skriker i panik. Jag rör mig försiktigt mot bussen för att få en överblick över vad som hänt, och det är då jag ser blodpölen. Den breder ut sig och färgar asfalten vinröd. Bredvid ligger något som jag senare får veta är en barnvagn. Och jag ser en man ligga i fosterställning på marken. Ambulanspersonal kommer springandes med en bår. Jag hör polissyrener och det panikslagna skriken har nu förvandlats till en tyst chockartad stämning.

Tårarna och illamåendet kommer över mig. En bit bort står min vän med sin brorsdotter och väntar på mig. Vi ska till skansen. Blodpölen förföljer mig hela dagen när vi promenerar bland djuren och äter sockervadd och korv. Läser på Aftonbladet att fem personer är allvarligt skadade och på sjukhus, men att ingen har dött och att barnet i barnvagnen är oskadd. Känner en enorm lättnad.


Bild: Aftonbladet