Ärligt och härligt

Mitt humör pendlar helt otroligt mycket dessa dagar. Det är gråt och eufori om vartannat. Ena sekunden är allt svart, jag känner mig ful , trist och misslyckad. I en mörk stund kan bara tanken på att behöva umgås med folk, vara social och ”normal” ge mig hjärtklappning och grov ångest. Timmen senare när jag har fått gråta ut känner jag mig obesegbar och grymmast i världen. Då ser jag klart på allt fint jag har omkring mig och känner mig levande och lycklig, och så där håller det på. Det är nästan aldrig stabilt och denna vecka har det varit en riktig berg-och dalbana. Gissar på att det beror på vädret, hormoner (?) och att jag blivit av med jobbet. Det finns inga rutiner alls och ingen plan nu. Vad fan ska jag göra med mitt liv? Samma frågor och livsångest som när jag var 18 år. Det har varit så skönt att slippa dessa frågor de senaste 1,5 åren när jag faktiskt haft mitt drömjobb. Dessutom ligger statusen och identiteten så mycket i ens yrke. ”Jag är journalist” klingar bättre än att säga ”jag är arbetssökande.”

Tror att en person som är som jag behöver rutiner och saker som uppehåller ens tankar. Helvete vad mycket tid jag har haft till att fundera de senaste 3 månaderna! Det kan inte vara nyttigt. Det är ett under att inte munkar och nunnor
som lever i tystnad och enskildhet blir psykiskt sjuka.

Det konstiga är att jag tror att de flesta som träffar mig skulle beskriva mig som väldigt utåtriktad och nästan alltid glad. Jag pratar jämt och skämtar och håller på. Klarar inte av att det är tyst och stelt en sekund- det är min mardröm. Till och med Gustav som känner mig PÅ RIKTIGT har sagt att han inte kännner någon som är så positiv som mig. Visst är det sinnesjukt? Att jag ser mig själv som ett vandrande vrak till och från, medan mannen jag lever med ser mig på ett helt annat sätt.

Tror också att om man har förväntningar på sig att jämt vara ”social och glad” så blir rädslan att misslyckas ännu större. Jag är livrädd för att bete med konstigt och ”sjukt” på något sätt. Bara tanken på det ger mig ångest och kan få mig att nästan kräkas av nervositet i vissa sociala sammanhang – som en stor tillställning eller att träffa svärföräldrarna för första gången. Grejen är att det till 99 procent alltid går bra. Jag varken svimmar eller säger något dumt. Oftast har jag HUR TREVLIGT SOM HELST – och då blir jag arg på mig själv att jag inte bara kan lära mig att det inte är så farligt.

Jag önskar att jag var mer som Gustav. Otroligt cool med allt. Aldrig några djupa svackor eller humörssvängningar. Å andra sidan – det är nog jävligt tur att han är så för jag skulle inte orka att leva med någon som var lika psyko som mig själv.

Hur slutar jag detta inlägg? Det blev mycket mer personligt än jag hade tänkt mig, kanske för att jag har druckit 2 glas vin. Kanske kommer jag ångra mig imorgon och radera detta. Jag ska i alla fall träffa en fin barndomsvän och gå ut strax. När jag sminkat och klätt på mig. Och jag känner knappt det välbekanta orosfladdret i bröstet längre, det som tystas av alkohol. Och kanske är det bra – vem ska döma någon annan? Alla har vi våra mörka moln som vi kämpar mot.

20121130-184415.jpg

9 kommentarer

  1. josefine · 30 november, 2012

    detta är första gången på ungefär hundra år som jag kommenterar en blogg. men jag vill bara säga: tack för att du delar med dig och berättar om hur du mår. jag känner igen mig så himla mycket i det du skriver, och om humöret som pendlar och svackorna. jag brukar också beskrivas som ”glad och positiv”, men sedan finns det ändå det där mörka och jobbiga som dyker upp då och då. stor och peppig kram!

    • Cecilia Salamon · 30 november, 2012

      TACK!! Jag blir så glad. Tror de flesta kan känna igen sig faktiskt. Men för vissa är det tydligare än för andra. Vi måste avdramatisera ångest och depp – det är inte värre än att vara förkyld då och då

  2. sofia · 30 november, 2012

    Ja måste hålla med josefine här ovan. Jag känner också igen mej sååå mycket i vad du skriver. jag vet inte hur många gånger som jag har tänkt att detta kan ju inte vara normalt med min gråt o ångest o depp till att känna mej on top of the worl bara en kort stund senare. Jag kan också bli något obeskrivligt kräks-nervös inför olika situationer även om det (hittils) alltid går bra. men då är det ju så sjukt störigt att jag slösat så mycket tid på att vara nervös och rädd. Jag tycker att det är fint att du vågar skriva om det, och om du känner att du vill radera inlägget imorgon så gör det! gör det som känns rätt för dej! Men jag vill iaf att du ska veta att detta inlägg har fått mig att känna mej lite mer normal.. :) Tack för det!

    • Cecilia Salamon · 30 november, 2012

      Om jag fått dig eller någon annan att känna sig mer normal så var det värt det hundra gånger om =)

  3. Cecilia · 30 november, 2012

    Jag vill bara säga att jag instämmer med föregående talare. Jag känner så väl igen den där känslomässiga berg- och dalbanan du beskriver. Du är verkligen inte ensam om att känna så!

    • Cecilia Salamon · 30 november, 2012

      Tack Cecilia =)

  4. Henrik C · 30 november, 2012

    Det var tråkigt att du blev av med jobbet! Samtidigt är livet så ibland att en sak tar slut för att något bättre ska komma i framtiden istället, är säker på att något nytt dyker upp i början på nästa år för dig, min magkänsla säger så, hoppas att den har rätt! Dessutom är du fortfarande journalist, det var bara en uppdragsgivare som du förlorade. När du letar nya uppdrag borde du titulera dig som frilansande journalist som letar uppdrag istället för arbetssökande, låter bättre för många arbetsgivare. Min mamma var frilansande journalist, och hon var också ibland tvungen att byta till nya uppdragsgivare. Det verkar som att många uppdragsgivare Googlar folk nuförtiden innan de ger uppdrag eller anställer. Har du ett facebook konto är ett tips att du skapar ett album bland dina bilder som du tex döper till journalistik, och där lägger upp bilder av artiklar från tidigare reportage du gjort för Egoboost Magazine och andra tidningar., dessutom har jag för mig att du skrev för någon kunglig tidning också eller hur var det? Sådant kan göra stor skillnad om det är flera sökande till samma uppdrag. Lycka till och glöm inte att lyssna till din magkänsla också så är jag säker på att det kommer gå bra i framtiden :)

  5. Anna · 30 november, 2012

    Grymt att du skriver ett sådant här inlägg. Jag tror det är viktigt att prata om sånna här ämnen i dagens samhällsklimat, det är sån press på unga människor idag! Känner igen mig otroligt mycket i det du skriver och hoppas att fler kan våga prata om sånt här öppet!

    • Cecilia Salamon · 30 november, 2012

      Tack, din kommentar värmer. Det hoppas jag också!

Kommentarer är avstängda.