Jakten på den perfekta vardagen

Var ska jag börja? Det känns som att jag levt i en bubbla de senaste två veckorna. Tänkte skriva lite om mina funderingar kring jobb osv och vill börja med att redan nu be om ursäkt om jag trampar någon på tårna, verkar bortskämd eller nedlåtande mot alla de miljoner som faktiskt sliter från tidig morgon till kväll på ”vanliga” jobb. Förlåt till er, det är så klart inte min mening.

Är det för att jag är 80-talist, redan haft ett drömjobb, vant mig vid frilans- och studentlivet eller bara är ung och naiv – jag vet inte, men jag vet att jag INTE vill hamna i den här vardagsfällan jag varit i de senaste 14 dagarna. Förskolan är ett väldigt fysiskt krävande jobb. Man är ”igång” nästan hela tiden och det är hög ljudnivå. Man kan aldrig slappna av och alltid är det någon att trösta, snyta eller byta på. Även lunch äter man ju med barnen så den enda lediga stunden man har på dagen är 30 minuter rast. Då sitter man själv i personalrummet och stirrar in i väggen :)

Ändå har jag fått en stark känsla att detta var en riktigt bra förskola, uppfostrade barn och engagerade föräldrar och personal. Ett välbergat område utan sociala problem. Jag har ingen kritik mot arbetsplatsen i sig – inte alls. Men under dessa två veckor (under vardagarna) har jag inte: träffat en enda kompis, tränat en enda gång, orkat prata i telefon med någon, orkat sätta på min dator, orkat söka ett enda frilansjobb, tagit en enda promenad, inte *** med min kille(!), gjort mig fin en enda gång, sminkat mig eller målat naglarna, eller sett klart en hel film. 

När jag är klar med jobbet har jag: handlat mat, lagat mat, ätit mat framför tvn, diskat, duschat, lagt mig och sovit. Slut. Haft ont i ryggen och känt mig färdig för graven varenda kväll.

Nu undrar jag – är det så det ska vara? Jag är 25 år och har inga egna barn, ska livet inte vara lite roligare än så då? Jag älskar barn, det gör jag verkligen, men jag kommer inte att jobba heltid på en förskola, som jag först hade tänkt mig. Jag orkar inte det. Fick faktiskt frågan om förlängt vikariat och kanske är jag en idiot som tackade nej, men jag vill inte bli en bitter och underbetald barnskötare som byter bajsblöjor och undrar om det hade kunnat bli något av de där journalistdrömmarna hon en gång hade?

Nästa vecka tar vi nya tag och jag har blivit än mer motiverad att nå mitt mål – att kunna försörja mig på frilansandet och styra över min egen tid. Kommer dryga ut kassan med ca 2 dagar i veckan som vikarie där det behövs och resten av dagarna ska jag kämpa för att få till rutiner med jobb/träning/socialt liv/ledighet. Har ingen lust att låta mina veckor sugas in i ett grått hål av trötthet….Detta är saker jag tänker på HELA TIDEN. Var finns det bästa livet? Utomlands kanske? Åh hörrni, tänk om man bara kunde vinna på lotto?

 

3 kommentarer

  1. Henrik C · 24 januari, 2013

    Tycker definitivt att du ska fortsätta satsa på din dröm och frilansandet! Om man verkligen vill något brukar det bli så till slut! Låter bra att du fortsätter söka frilansjobb, samt att du kan få hjälpa till som vikarie under tiden för att dryga ut kassan. Är det svårt att hitta frilansjobb upp till heltid i nuläget kanske du kan börja med det du får samt ha vikariatet vid sidan om. Tror säkert att det blir mer frilansande för dig under våren :)

  2. Som mormor alltid sa: ”Följ ditt lilla hjärta. Det är det klokaste och finaste du har!”
    Okej, tänkte jag. Och nu står jag här. Inför en osäker framtid, men kommer förmodligen att få göra det jag vill och vara lycklig istället för att ha bra med pengar och tycka att livet är skitpiss.
    Pengar är inte värt något om man inte får vara lycklig.

    Pepp till dig och lycka till med din dröm! :)

    • Cecilia Salamon · 24 januari, 2013

      Tack, vad fint sagt och vilken klok mormor du verkar ha =)

Kommentarer är avstängda.