Dag 2: Lycklig! 

wow! Det är så vackert och mysigt att jag knappt kan beskriva glädjen jag känner över att vara här. Och glädjen att få vara med Johan, nära, nära. Känner mig lugn på ett sätt jag inte gjort på länge. Resan var lång men gick bra. När jag landade på Aucklands flygplats var jag så fruktansvärt nervös över att träffa J igen och hur allt skulle kännas. Men det tog ungefär 30 sekunder och sen kändes det som att vi aldrig hade varit ifrån varandra. Kollektivet, som för närvarande består av 3 stycken killar i 25-årsåldern, ett antal djur och ett lite äldre par, är som jag föreställt mig men ändå inte. Det är LITE för stökigt för min smak egentligen, samtidigt som det är rätt skönt att lägga allt det perfekta åt sidan och bara ta det här för vad det är. Alla är avslappnade och jättetrevliga – man turas om att laga middag och så äter alla tillsammans. Ikväll bjöds det på pastamiddag med ostbricka! Naturen runt omkring gör att man tappar andan, solen är varm och sanden len och vit på stranden. Det finns en massa citron och apelsinträd på tomten och en hage med både kor och alpackor. Idag tog vi en utflykt till en strand med hundarna och bara tog det lugnt. Har inte fotat så mycket för jag har försökt att hålla mig borta från mobilen och bara ta in allt- men jag lovar på att bjuda på mer bilder framöver. Nu ösregnar och blixtrar det så jag ska krypa ner i sängen och hålla hårt om min kille. Vi ligger ju 12 timmar före er i Sverige, så nu är det snart läggdags och jag är forfarande jetlaggad. Undrar ni något om resan eller annat är det bara att fråga! Puss och godnatt <3.  

    
   

2 kommentarer

  1. Emilia · 12 november, 2015

    Hej Cecilia! Jag kom in på din blogg av en slump i samband med att jag googlade om Atarax.
    Jag har ångest, och denna ångesten har utvecklats till hjärtklappningar och galet svettande. Kan i princip stå och titta på mina skor innan jag ska böja mig ner och ta på mig dem och bli andfådd bara av det. Svettningarna har mer eller mindre blivit pinsamma, så illa som det är.
    Igår fick jag sagt till mig att det är ångest jag har, ingen hypertyreos eller annat. Och läkaren skrev ut depressionspiller. Vill absolut inte käka sådant men tänkte att mitt tillstånd har försämrats till något galet och jag måste göra något mer än mindfulness och träning åt det, då den hjälpen inte har hjälpt de fysiska besvären.
    Efter denna halva tablett som jag tog igårkväll har jag idag sovit bort i princip hela dagen. Jag är trött och känner mig full. Riktigt obehagligt och det finns ingen chans att lyckas slutföra min examination inför imorgon, så seg och dåsig i huvudet som jag är.
    Vad gör jag? Vad har du gjort? Har du också upplevt andningssvårigheter och svettningar till det katastrofala?

    Tacksam för svar.
    Vänliga hälsningar
    Emilia

    • ceciliasalamon · 12 november, 2015

      Hej Emilia! Vad tråkigt att höra att du mår så pass dåligt just nu. Det är fruktansvärt att vara mitt i det och svårt att se någon väg ut- men tro mig, det finns det! Jag tror att panikångest oftast handlar om en kombination av väldigt många olika saker som du behöver förändra i ditt liv. Ångesten är kroppens sätt att tala om för dig att något är jäkligt fel- och ditt jobb är att försöka lyssna och förstå vad du behöver ändra på i livet. För mig var det en kombination av terapi (kbt), antideppresiv medicin och många små och stora livsföringar som till sist gjorde att jag blev fri från den där hemska panikångesten. Steg ett kan vara att läsa på om just panikångest och förstå vad det är som händer i kroppen och att det inte är något farligt. Medicin kan hjälpa på kort sikt men det viktigaste är att hitta kärnan till problemen och inte bara behandla symtomen – tror jag. Jag har ätit atarax (lägsta dosen) till och från under några år när jag inte kunnat somna, och jag kan intyga att den där dåsiga- dagen efter känslan- försvinner efter ett tag. Jag lovar! Var också helt groggy i början. Sist vill jag bara säga att du ska ta dig själv på allvar och kämpa för att må bättre och att du delar dina problem med miljoner andra. Det är så mycket vanligare än man tror! Stor kram och lycka till.

Kommentarer är avstängda.