Sanningen

Jag fick en utskällning av Ottilia imorse för att jag aldrig bloggar längre. ”Nu fotar du den här frukosten och bloggar någon jävla gång!” Röt hon och drämde kaffekoppen i bordet så att det stänkte åt alla håll samtidigt som det sköt blixtar från hennes ögon i rent ursinne. ”Att det ska vara så JÄVLA svårt att få ur sig några ynka rader!? Fortsatte hon och kom hotfullt nära mig så att saliven stänkte i mitt ansikte. Hon drog fingret över halsen som för att visa vad som skulle hända om jag inte lydde. Sedan satte hon sig tillrätta i den bruna soffan, rev av ett bländade vitt leende och skålade mot mig med den gröna smoothien. ”Sådärja!” Utbrast hon nöjt när jag med skakande fingrar klickade på mobilens flottiga skärm. ”Det var väl inte så jävla svårt?”.

Och sedan gick vi i tystnad runt Årstaviken. Plötsligt drar hon fram en lussekatt och viftar maniskt med den framför sig. ”Det är jul snart!” hojtar hon. ”Det är juuuuuuuuul, thoho!!” Nu skriker hon och folk börjar vända sig om. Jag förstår att jag måste fotografera henne igen annars kommer detta sluta i katastrof. Jag skäms men vill inte ställa till en scen. 45 minuter senare är hon nöjd. Hon verkar lite förlägen, som om hon skämdes. När hon erbjuder mig det sista av lussebullen ser jag det som en fredshandling. Jag tackar ja. Trots att jag hatar lussebullar.