Högt och lågt på samma gång

Hej lite snabbt innan jag ska somna. Imorgon ska jag upp tidigt och först ha en telefonintervju och sen ska jag i väg och rida på stranden! Det ser jag verkligen fram emot. Har längtat efter att få göra lite roliga utflykter men det har regnat så mycket de senaste 2 dagarna att det varit svårt att hitta på något. Alltså det har var riktigt tropiska skyfall. Fuktigt och varmt i luften och regn som öser ner i några minuter för att sen försvinna lika snabbt igen. Men vi KAN inte prata väder mer. Det känns som att det är det enda jag skriver om i den här bloggen?

I morse var det dags för ett meltdown igen. Jag hade bränt mig så in i helvete dagen innan och hade dessutom både träningsvärk och mensvärk. Kände mig som en mosad banan när jag klev upp ur sängen. Jag gick till marknaden som de har på söndagar (en gång i månaden tror jag) här i Byron. Älskar verkligen marknader och att titta på krimskrams och äta mat med fingrarna. Men idag kände jag mig så fruktansvärt ensam. Tänkte bara på hur det hade varit om jag varit där med Johan istället och att jag inte hade någon att dela mina upplevelser med. Att känna sig ensam är förknippat med så mycket skam för mig. Jag har inga problem att till exempel sitta själv på ett café och läsa en bok, men det är i de stunder när ensamheten drabbar mig som jag bara vill gömma mig. Vill inte att någon ska se mig eller tycka synd om mig (vilket egentligen gör det hela ännu svårare). Det var bara en sån morgon när jag ville gråta helt enkelt. Jag irrade runt en stund, köpte en jumpsuit och ett halsband och gick sen till ett café och försökte pigga upp mig själv med en brunch.

När jag kom tillbaka hem så hade en belgisk kille i 25-30 årsåldern precis checkat in. Han hade hela backpacker-stilen med långt hår, pannband (?), barfota och med en enorm ryggsäck. Han hette Florian och jag blev så så så glad av att ha en jämnårig person i mitt hem som frågade mig hur saker och ting funkade. Javisst, självklart kunde jag visa honom stan. Vi gick och köpte varsin falafel och sen drack vi en öl och spelade biljard på en bar. Där stötte jag ihop med min kusins kompisar som jag kände igen från första kvällen ute och det var liksom STOLTHET när jag kunde säga ”jag ska bara hälsa på en vän där borta”.

Ja, jag har nog varit mer ensam här än jag vågat erkänna. På dagarna har jag varit på stranden, yogat på en studio några kvarter bort, skrivit, suttit på caféer, promenerat runt. Det har varit skönt, men så här 10 dagar in på resan har jag crejvat efter att PRATA och SKRATTA med människor. Och det är svårt för mig att bara ”börja prata” med främlingar ute. Det är ett gigantiskt steg för mig och det finns liksom inte i mitt dna att ”tränga mig på” på det sättet. Visst, jag är supersocial om jag är i ett sammanhang där jag känner mig trygg men att bara gå fram till ett bord och fråga om man får slå sig ner på en bar… usch, jag ryser i hela kroppen vid tanken. Det känns som att vara tillbaka i skolmatsalen när man var liten. Så jag har gjort min grej och hållt mig rätt mycket för mig själv. Men det var så skönt att vara i ett sammanhang ikväll. Förstår ni vad jag menar?

Sedan verkade det bli en kedjereaktion för samtidigt så flyttade det in en koreansk tjej som visade sig var yogalärare. Vi kom fram till att vi båda ville rida och bokade sen den här ridturen på stranden imorgon. Så imorgon kommer jag äntligen att få sitta på hästryggen igen och ha en fantastisk kuliss i bakgrunden.

Så mycket känslor. Så mycket högt och lågt på samma gång.

I slutändan handlar ändå allt om att finna gemenskap. Det spelar ingen roll om du är i paradiset om du inte har någon att dela det med. Dagens visdom. Godnatt!