Nya (gamla) Zeeland

Jag är här! Jag lever! Jag mår bra!

Men först. Låt mig berätta om helgen. Jag mötte upp Johan och vi checkade in på vårt hotell som låg 20 minuters promenad från Fitzroy – som är som Stockholms söder typ. Massor av coola barer, färgstarka väggmålningar, galen trafik, skyskrapor, tusen intryck och hipsters med ursprung från hela världen. Tänk Brooklyn så förstår ni. Det var totala motsatsen från Byron bay och det kändes som att jag hade rest till ett annat land. Den första kvällen gick vi ut och åt och gick sen och la oss tidigt, men jag kunde inte somna. Jag låg och skruvade mig i sängen med en konstig känsla i kroppen. Hade jag åkt till andra sidan jordklotet för att återigen hamna i en stökig storstad? Det var ju exakt det jag hade försökt komma bort  från när jag flyttade från Stockholm. Tankarna malde och jag kände mig inträngd i ett hörn.

Dagen efter skulle Johan på sin jobbintervju och jag blev lämnad med mina tankar. Hans intervju pågick i timmar och till sist ringde han från en bar och bad mig att komma dit. På hans sluddrande förstod att här hade det druckits x antal öl. Han hade fått jobbet. Fördelen/nackdelen med att jobba som bryggare är att intervjuerna hålls oftast i bryggeriets egna bar och arbetsproverna består av olika ölsorter… Jag tog en taxi till adressen med en klump i magen. Jag hade så mycket jag ville prata med Johan om, men det här var verkligen inte rätt tillfälle. Det var bara för mig att le och vara så skön som möjligt med min pojkväns nyfunna vänner.

På baren hängde ett gäng hipsters som var som hämtade ur en film. Det var ”Ginger” som hade långt rött hår och var klädd i sexiga 70-talskläder. En 60 årig radiopratare med det största egot jag någonsin stött på. En rockig långhårig snubbe med piercing i näsan och hans flickvän – en tjej som såg ut som huvudpersonen i Almost famous. Stor lockigt blont hår, röda läppar, kort kjol och lösögonfransar. Hon kedjerökte och kindpussades med varenda en på baren. Jag kände mig felplacerad, felklädd och tråkig. Jag såg på Johan hur glad han var och jag kände att jag ska inte vara här. Det var en mening som fortsatte att eka i mitt huvud. Jag ska inte vara här. Det var Johans grej. Johans dröm. Johans jobb. Inte min. För ett par år sedan hade jag älskat att stå i den här baren, dricka rödvin och röka. Men jag var på en annan plats i livet nu. När vi kommit tillbaka till rummet så slocknade Johan och jag satt ute i korridoren och grät. Väldigt dramatiskt, jag vet – men det kändes som att vi aldrig skulle kunna förena våra drömmar. Att jag var tvungen att låta Johan förverkliga sig själv och göra det här – men att jag inte kunde dela det med honom. Allt jag ville var att ta första bästa flyget tillbaka till Byron bay.

Morgonen efter sa jag att vi var tvungna att prata. Vi satte oss i en park och jag berättade om mina känslor. Jag hade nog förväntat mig att han skulle argumentera emot mig, bli frustrerad och säga att han var tvungen att tacka ja till jobbet. Jag hade stålsatt mig för hans reaktion. Men inget av det hände. Istället sa han ”vad ska jag göra i Melbourne utan dig?”. Han sa att vi skulle titta på andra alternativ – kanske kunde vi flytta till en mindre stad på västkusten? Där och då så kände jag bara kärlek. All spänning och rädsla under det senaste dygnet bara släppte. Han var beredd att ge upp sitt drömjobb för att vara med mig. Vilka elaka tankar jag tänkt om honom och hur nära jag var att ge upp om oss två. Det blev som en vändpunkt tror jag. Att vi båda insåg att vi verkligen vill kämpa för att få det här att funka. Hur svårt och krångligt det än kommer bli. Har vi kommit så här långt så får vi helt enkelt inte kasta bort allt bara för att vi stöter på ett problem.

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Vi kom till Nya zeeland och den lilla orten Matakana där Johan bor igår morse. Jag är tillbaka i hippiehuset! Hundar, grisar och katter. Nya människor i kollektivet, men allt känns som vanligt. Det är UNDERBART att vara tillbaka. Känner mig så hemma här. Ska ta ett gäng bilder så ni får se allt! Väldigt speciellt ställe.

Nu, med lite distans kan jag se på det som hände och förstå varför jag kände som jag gjorde. Jag blev rädd att Johan bara skulle skita i mig och göra sin egen grej och att jag inte skulle få plats där. Att jag skulle sitta ensam och olycklig i en storstad. Men ju mer vi pratat om det har jag bestämt mig för att ge Melbourne en chans ändå. Vi behöver ju faktiskt inte bo mitt i smeten. Kanske finns det någon jättemysig förort närmare stranden? Det här måste funka så att både jag och Johan kan bli lyckliga och hitta det vi söker. Nu är vi här i 2 veckor så vi har lång tid på oss att fatta ett beslut.

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Jag och hunden Baylie tog en simtur igår i poolen. Är så kär i den här hunden!  La upp en film på oss på Instagram (@ceciliasalamon) när jag hoppade i och hon hoppade efter – praktiskt taget mitt huvud. Hon är gigantisk men beter sig som en liten hundvalp.  

Och så här glad är jag att vara tillbaka i hippie-huset.

2 kommentarer

  1. ida · 23 februari, 2016

    oj oj oj! Alltså jag måste bara säga Cissi att du är så himla modig och jag hoppas att du känner det själv också. Det är så svårt att förstå sig själv och veta vad det är man själv vill när man är i en helt ny situation! Att du dessutom vågade säga vad du tänkte högt är ju kanske modigast av allt!
    Jag tror att ni kommer att få det great. Vill tillägga att det är superkul att få följa med på resan lite vid sidan av :)
    Ha en finfin dag där borta, kram och lycka til!

    • Johanna · 23 februari, 2016

      Jag håller med! Och måste än en gång tacka för din ärlighet och öppenhet – det gör dig verkligen till en modig bloggare dessutom och det gillar jag. Vad härligt att ni försöker kombinera era drömmar – hoppas ni hittar något där båda trivs! Njut av nuet på Nya Zeeland!

Kommentarer är avstängda.