Länge leve latheten

Hata mig inte nu men jag har precis gått in i min fjärde vecka av semester… Fråga mig inte hur jag har råd med det för det har jag inte. Livet är lite på paus medan jag väntar på att återvända till Australien med Johan. Och vet ni vad? Jag älskar det. Jag trodde att jag skulle bli galen av rastlöshet… Men jag känner mindre av det här än jag gör hemma i stan trots att jag har tusen saker att göra där. Ofta är det som att det kryper myror på mig och jag måste hålla mig sysselsatt hela tiden. Det är sällan jag har lugnet i kroppen för att läsa en bok eller se en hel film i sträck. Men här är det annorlunda på något vis. Jag läser, promenerar utan podcast i öronen, leker med hunden, sitter länge vid matbordet när det är middag och pratar och garvar med de andra i huset… Antar att det är så här det är att var utvilad. Jag vill slå ett slag för latheten. Det är de lata personerna som kommer att överleva evolutionen. De utbrända kommer att dö ut. (……och ps! Jag förstår att alla inte kan vara lediga i en månad i Australien (inte jag heller) men vi MÅSTE sluta stressa så jävla mycket. Stänga av tvn och WIFI:t och våga vara lite lata. Ingen dör för att du bara käkar mackor till middag, inte kommer iväg till gymmet eller inte har det perfekt städat. )   En powernap skedandes med en hund är en perfekt eftermiddagsyssla om ni frågar mig.