Stora livskrisen

Japp. Då var man här igen då. Mitt i livskrisen och inte ett dugg klokare än när jag som nykläckt student skulle komma på vad jag ville göra med mitt liv.

Fulgrät högljutt i fosterställning i en timme igår, på golvet, medan Johan tittade på mig med lika delar medlidsamhet som skräck.

Vad har då utlöst denna blomstrande livskris denna gång kanske ni undrar?
Jo, till en början så känner jag mig så JÄVLA vilsen och identitetslös här – rent jobbmässigt. Engelskan är knackig och jag är nog inte speciellt talangfull som servitris. Gör fel och får utskällningar av mina kollegor. Dessutom så är hela min IDENTITET som journalist som bortsuddad och jag är plötsligt bara en lite för gammal tjej som söker jobb på ett working holiday- visum i Australien.

Jag har insett att jag har hållit skrivandet som en snuttefilt för att ursäkta att jag faktiskt inte vet vart jag är på väg. Kanske mest för mig själv. ”Jag jobbar bara med att snyta barn eftersom jag EGENTLIGEN är journalist och behöver en extra inkomst”. Men med handen på hjärtat så vet jag inte ens om jag VILL satsa på skrivandet?

Och nu när jag har insett det är jag mer lost än någonsin. Och nya jobbet på restaurangen. Fyfan vilka idioter som jag jobbar med. Några är sköna och normala men det finns några som tar varenda chans de får att trycka dit mig. Restaurangbranschen är hård och jargongen tuff. Är verkligen inte van vid att få utskällningar om man råkar göra ett misstag eller att så tydligt bli hånad. Det känns som att vara tillbaka i högstadiet. I går var verkligen en vidrig kväll. Till att börja med var jag rätt ledsen och skör, och när min kollega började köra med mig blev jag bara mer och mer stressad och gjorde mer och mer fel. Vid ett tillfälle står jag och blandar drinkar och lyckas spilla en halv kanna med Sangria över mig. Jag rusar in i köket och försöker torka av mig och känner hur de där jävla tårarna är på väg att komma. Ingen säger något men jag känner blickarna som säger ”du kan ju ingenting”. När jag kom hem och innanför dörren kom alltså hulkgråten.

Det värsta är att jag absolut inte har råd att säga upp mig innan jag hittat ett annat jobb. Det går bara inte. Inser att jag för bara något inlägg sedan skrev om ”det enkla året” och hur smidigt allt har gått. Jag tar tillbaka det! Det här ÄR tufft. Jag vill bo i Australien just nu och allt känns superbra med Johan, det är ”bara” det här som inte funkar.

För att försöka lindra förvirringen har jag suttit på ett café hela dagen och skrivit listor på saker jag vill göra och saker jag absolut inte vill göra. Har försökt att hitta någon slags magkänsla och leta inom mig för att hitta svar på vad det här så kallade livet ska innehålla för mig.

Det jag (kanske?) kom fram till kommer att kosta mycket pengar, tid och energi men förhoppningsvis vara värt det i slutändan. Ni kanske kan lista ut vad det är jag går omkring och funderar på?

8 kommentarer

  1. Emma · 13 april, 2016

    Yogainstruktör?

    • ceciliasalamon · 13 april, 2016

      Rätt! =)

  2. Ellie · 13 april, 2016

    skaffa barn! Säger min magkänsla…

    • ceciliasalamon · 13 april, 2016

      Haha, ja för då behöver man ju inte jobba något mer? ;) Nej det får nog vänta ett par år till…

  3. Moa · 13 april, 2016

    usch jag hatar sådana typer, man har ju träffat en hel del.. känner igen mig i förvirringen, hoppas du hittar ett annat jobb snart!!

    • ceciliasalamon · 13 april, 2016

      Tack, det hoppas jag med :( Kram!

  4. Em · 13 april, 2016

    <3

    • ceciliasalamon · 13 april, 2016

      <3333

Kommentarer är avstängda.