Ursäkta röran!

Livet går verkligen UPP och NED här borta ska jag säga er. De senaste två dagarna har det varit en rejäl känslostorm. Jag ska försöka att berätta trots att det är lite svårt att veta var jag ska börja.

Ni vet ju att jag haft ett jobb på en restaurang de senaste veckorna. Det har inte varit något glassigt jobb direkt, utan en mexikansk snabbmatsrestaurang på en turistgata. Ändå har jag känt en stolthet i att äntligen jobba och dra in pengar och jag har verkligen gjort mitt allra bästa för att leverera. Det har varit slitigt och stressigt och krångliga menyer och ett komplicerat kassasystem att lära sig – på engelska. Under mina pass har jag inte gått på toa eller ens stannat upp och druckit ett glas vatten – jag har verkligen hållit igång hela tiden. Jag har blandat drinkar, sprungit med mat, plockat disk, tagit beställningar, städat, tvättat fönster, kånkat tunga läskbackar… Ja i princip allt har jag gjort på de här två veckorna jag jobbat. De första två passen var min ”coach”, Carmen (en mexikansk medelålders kvinna) som höll i min ”upplärning” väldigt gullig. Sedan märkte jag att hon blev mer och mer irriterad när jag inte förstod eller frågade om något. Hon ställde sig precis bakom mig och stirrade när jag tog beställningar och jag blev så nervös att jag såklart gjorde ännu mer fel och började staka mig. Det blev som en ond cirkel, ju mer hopplös jag kände att hon tyckte att jag var – ju mer stressad blev jag. Ganska snart så började två andra personer i köket att haka på hennes stil. De tog varenda chans de kunde till att skälla ut mig. Ibland skrattade de bakom min rygg, himlade med ögonen och sa saker om mig på Spanska. Så fort dessa tre personer inte hade tjänst så gick jobbet mycket bättre, men så fort jag såg att Carmen stod i kassan så fick jag ont i magen. Jag hade bestämt mig för att försöka ta mig bort från det här stället men bestämde mig för att i alla fall bita ihop tills jag hittade något annat. Så igår när jag kom till jobbet så sa Carmen att hon ville prata med mig. Inför hela köket sa hon att jag gör ett dåligt jobb, inte lär mig tillräckligt fort, att ”de slösar pengar på att låta mig jobba” och frågade ”vad det är för fel på mig?”. Jag blev så chockad, arg och ledsen på samma gång att jag inte visste vad jag skulle svara. Det enda jag tänkte på var att inte börja gråta inför henne. Efter ett förnedrande samtal inför kunder och kollegor där jag gör mitt bästa för att hålla huvudet högt och inte bryta ihop säger hon att jag ska jobba veckan ut och att ”sen får vi se”. Bara 10 minuter senare så kommer en nervös tjej in på restaurangen och säger att hon är där för att provjobba. De har alltså skaffat en ersättare till mig som ska provjobba MED mig på mitt pass. Det hela känns så absurt att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Jag sa så lugnt som jag kunde att ”jag går nu” och sen stämplade jag ut och gick därifrån utan ett ord.

Jag tänker INTE komma in och jobba mina sista schemalagda pass. Det spelar ingen roll vilken arbetsmoral jag har eller hur mycket jag behöver pengarna, det finns gränser för hur lågt man kan sjunka i värdighet. Jag kommer aldrig sätta min fot på den restaurangen igen.

För mig kändes det här så fruktansvärt förnedrande. Jag har aldrig tidigare fått sparken och jag har aldrig tidigare blivit utsatt för den här öppna mobbningen. Visst har det varit skitsnack och dålig stämning förut i arbetsgrupper, men aldrig så här tydligt. En del av mig känner mig värdelös som inte lyckats behålla ett enkelt servitrisjobb, men den andra delen är faktiskt överlycklig över att jag slipper gå dit mer. Jag är också glad att jag har insett att restaurangbranschen nog inte passar mig, även om det var ett brutalt sätt att upptäcka det på.

….Och om detta inte skulle varit nog så släppte även Johan en bomb när jag kom hem, rödgråten, igår kväll. Att han har börjat längta tillbaka till Nya Zeeland och sitt gamla jobb, och ifrågasätter hela vår resa till Melbourne.

Anledningen att vi åkte just hit var för att Johan fick ett fantastisk jobberbjudande om att få vara med och starta upp ett bryggeri i Fitzroy. Han var på flera intervjuer och var eld och lågor över projektet. Men det hela visade sig vara ett luftslott. Snubben som hade lovat guld och gröna skogar erkände till sist att det inte ens fanns tillstånd för att dra igång bryggeriet och att han inte hade något jobb att erbjuda.

Nu arbetar han på ett ställe som han inte trivs på och jag är ju som bekant arbetslös igen. Pengarna har tagit slut och vi känner båda att det kanske inte riktigt blev som vi tänkt oss.

Nu står vi i valet och kvalet att kämpa vidare här, eller att åka någon annanstans med bättre/andra jobbmöjligheter. Jag drömmer fortfarande om att bo närmare naturen. Vi har en bullrig motorväg utanför vårt fönster och jag saknar doften av skog så jag blir tokig! Även om det bara är 20 minuter till stranden, vilket är superlyxigt, så måste man korsa typ tre stora korsningar för att komma dit och det finns liksom ingen NATUR förutom en strandremsa. Jag tänker mig att vi kanske kan hyra ett hus på en vacker plats och hyra ut ett eller två rum till AirBnb – gäster. Den inkomsten, plus hyran för min lägenhet i Stockholm, PLUS frilansjobb (och ett bryggerijobb för Johan) borde funka för att hålla oss flytande. Vad tror ni? Är det orealistiskt och naivt? Ibland känns det som att jag bara försöker fly från vardagen och drömma mig iväg istället för att stanna kvar och göra det bästa med det jag faktiskt har.

Helvete var rörigt allt känns just nu. Två saker är jag i alla fall säker på. Jag vill vara med Johan och jag vill inte ge upp drömmen om att bo utomlands än.

img_7116

Bilder som inte riktigt hör till inlägget: fångade en av sommarens sista dagar med en välbehövlig dag på stranden ihop med nyfunna vännen Josefine. Drack iskaffe och analyserade livet. Just nu sitter jag på bibblan och skriver och då ser jag ut såhär – som på sista bilden!

6 kommentarer

  1. Emma · 19 april, 2016

    ❤️

  2. Emma · 19 april, 2016

    Låter ju som en sjukt nedbrytande arbetsplats

    Va är det som lockar med att bo utomlands?

  3. Hanna · 19 april, 2016

    Gud så förnedrande! Rätt att hålla huvudet högt. Ingen har rätt att trampa på dig ❤️

    Inte naivt! Följ drömmarna!

    • ceciliasalamon · 19 april, 2016

      <3

  4. Moa · 19 april, 2016

    Vilka idioter! Påminner om en person som skulle lära ut till mig när jag började på mitt jobb, hon var jättegullig först och sen blev hon totalt genomelak och arg för att det jag gjorde inte var bra nog i hennes ögon. Jag var såååå nära att bryta ihop inför henne, grät hela vägen hem från jobbet dom dagarna.. usch, det kan verkligen få en att känna sig värdelös när någon trycker ner en på det sättet. Du gjorde så rätt som gick därifrån!!! Ge inte upp, ni hittar eran plats tillslut❤️

    • ceciliasalamon · 19 april, 2016

      Ja fy. Man tror att man är så himla stark och vuxen och inte tar åt sig av uppenbara idioter – men det är omöjligt att inte påverkas! Hade jag stannat där några veckor till så hade jag definitivt blivit deprimerad och/eller brutit ihop totalt. Man ska INTE behöva ha ont i magen på sin arbetsplats, så är det bara. Tack för dina fina peppande ord. Det hoppas hoppas hoppas jag också! <3

Kommentarer är avstängda.