Pizza and wine night

Jag var ute en sväng i Elsterwick igår. Det blev pizza och rödvin på mysiga kvarterskrogen Antique. Dessutom var det nästan tropiskt varmt igår så vi kunde sitta ute hela kvällen i bara t-shirt. Det gäller att passa på! *The Winter Is Coming* …..

Det var Josefine och Susanna som jag lärt känna genom en Facebookgrupp för Svenskar i Melbourne. Och så var det Saugat som var en av de få snälla personerna på mitt förra jobb! Kvällen avslutades på McDonalds innan jag vinglade hem till en sovande pojkvän. Så skönt att kunna ta en drink 5 minuters promenad hemifrån utan att behöva vänta på någon försenad nattbuss. Supertrevlig kväll!

Och så här såg jag ut!
Kjol: Gammal från H&M (har jag fel när jag säger att ALLA tjejer har minst en sån här stretchig kortkjol från h&m i sin garderob?)
Top: Från butiken Body. Vet inte om den finns i Sverige? Alla kläder är så mjuka och sköna och jag tror att de mest är träningslagg och sovplagg men jag har köpt massor av sköna tishor därifrån.

Kommentera

Dagens to do !

todo

♥ Sätta mig på biblioteket och söka minst 10 jobb.
♥ Fakturera!
♥ Städa så att lägenheten känns mindre deppig.
♥ Yoga 30 minuter.
♥ Belöna mig själv med ”pizza och vin för 10 dollar – onsdag” på bästa kvarterskrogen Antique.

2 kommentarer | Kommentera

Ursäkta röran!

Livet går verkligen UPP och NED här borta ska jag säga er. De senaste två dagarna har det varit en rejäl känslostorm. Jag ska försöka att berätta trots att det är lite svårt att veta var jag ska börja.

Ni vet ju att jag haft ett jobb på en restaurang de senaste veckorna. Det har inte varit något glassigt jobb direkt, utan en mexikansk snabbmatsrestaurang på en turistgata. Ändå har jag känt en stolthet i att äntligen jobba och dra in pengar och jag har verkligen gjort mitt allra bästa för att leverera. Det har varit slitigt och stressigt och krångliga menyer och ett komplicerat kassasystem att lära sig – på engelska. Under mina pass har jag inte gått på toa eller ens stannat upp och druckit ett glas vatten – jag har verkligen hållit igång hela tiden. Jag har blandat drinkar, sprungit med mat, plockat disk, tagit beställningar, städat, tvättat fönster, kånkat tunga läskbackar… Ja i princip allt har jag gjort på de här två veckorna jag jobbat. De första två passen var min ”coach”, Carmen (en mexikansk medelålders kvinna) som höll i min ”upplärning” väldigt gullig. Sedan märkte jag att hon blev mer och mer irriterad när jag inte förstod eller frågade om något. Hon ställde sig precis bakom mig och stirrade när jag tog beställningar och jag blev så nervös att jag såklart gjorde ännu mer fel och började staka mig. Det blev som en ond cirkel, ju mer hopplös jag kände att hon tyckte att jag var – ju mer stressad blev jag. Ganska snart så började två andra personer i köket att haka på hennes stil. De tog varenda chans de kunde till att skälla ut mig. Ibland skrattade de bakom min rygg, himlade med ögonen och sa saker om mig på Spanska. Så fort dessa tre personer inte hade tjänst så gick jobbet mycket bättre, men så fort jag såg att Carmen stod i kassan så fick jag ont i magen. Jag hade bestämt mig för att försöka ta mig bort från det här stället men bestämde mig för att i alla fall bita ihop tills jag hittade något annat. Så igår när jag kom till jobbet så sa Carmen att hon ville prata med mig. Inför hela köket sa hon att jag gör ett dåligt jobb, inte lär mig tillräckligt fort, att ”de slösar pengar på att låta mig jobba” och frågade ”vad det är för fel på mig?”. Jag blev så chockad, arg och ledsen på samma gång att jag inte visste vad jag skulle svara. Det enda jag tänkte på var att inte börja gråta inför henne. Efter ett förnedrande samtal inför kunder och kollegor där jag gör mitt bästa för att hålla huvudet högt och inte bryta ihop säger hon att jag ska jobba veckan ut och att ”sen får vi se”. Bara 10 minuter senare så kommer en nervös tjej in på restaurangen och säger att hon är där för att provjobba. De har alltså skaffat en ersättare till mig som ska provjobba MED mig på mitt pass. Det hela känns så absurt att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Jag sa så lugnt som jag kunde att ”jag går nu” och sen stämplade jag ut och gick därifrån utan ett ord.

Jag tänker INTE komma in och jobba mina sista schemalagda pass. Det spelar ingen roll vilken arbetsmoral jag har eller hur mycket jag behöver pengarna, det finns gränser för hur lågt man kan sjunka i värdighet. Jag kommer aldrig sätta min fot på den restaurangen igen.

För mig kändes det här så fruktansvärt förnedrande. Jag har aldrig tidigare fått sparken och jag har aldrig tidigare blivit utsatt för den här öppna mobbningen. Visst har det varit skitsnack och dålig stämning förut i arbetsgrupper, men aldrig så här tydligt. En del av mig känner mig värdelös som inte lyckats behålla ett enkelt servitrisjobb, men den andra delen är faktiskt överlycklig över att jag slipper gå dit mer. Jag är också glad att jag har insett att restaurangbranschen nog inte passar mig, även om det var ett brutalt sätt att upptäcka det på.

….Och om detta inte skulle varit nog så släppte även Johan en bomb när jag kom hem, rödgråten, igår kväll. Att han har börjat längta tillbaka till Nya Zeeland och sitt gamla jobb, och ifrågasätter hela vår resa till Melbourne.

Anledningen att vi åkte just hit var för att Johan fick ett fantastisk jobberbjudande om att få vara med och starta upp ett bryggeri i Fitzroy. Han var på flera intervjuer och var eld och lågor över projektet. Men det hela visade sig vara ett luftslott. Snubben som hade lovat guld och gröna skogar erkände till sist att det inte ens fanns tillstånd för att dra igång bryggeriet och att han inte hade något jobb att erbjuda.

Nu arbetar han på ett ställe som han inte trivs på och jag är ju som bekant arbetslös igen. Pengarna har tagit slut och vi känner båda att det kanske inte riktigt blev som vi tänkt oss.

Nu står vi i valet och kvalet att kämpa vidare här, eller att åka någon annanstans med bättre/andra jobbmöjligheter. Jag drömmer fortfarande om att bo närmare naturen. Vi har en bullrig motorväg utanför vårt fönster och jag saknar doften av skog så jag blir tokig! Även om det bara är 20 minuter till stranden, vilket är superlyxigt, så måste man korsa typ tre stora korsningar för att komma dit och det finns liksom ingen NATUR förutom en strandremsa. Jag tänker mig att vi kanske kan hyra ett hus på en vacker plats och hyra ut ett eller två rum till AirBnb – gäster. Den inkomsten, plus hyran för min lägenhet i Stockholm, PLUS frilansjobb (och ett bryggerijobb för Johan) borde funka för att hålla oss flytande. Vad tror ni? Är det orealistiskt och naivt? Ibland känns det som att jag bara försöker fly från vardagen och drömma mig iväg istället för att stanna kvar och göra det bästa med det jag faktiskt har.

Helvete var rörigt allt känns just nu. Två saker är jag i alla fall säker på. Jag vill vara med Johan och jag vill inte ge upp drömmen om att bo utomlands än.

img_7116

Bilder som inte riktigt hör till inlägget: fångade en av sommarens sista dagar med en välbehövlig dag på stranden ihop med nyfunna vännen Josefine. Drack iskaffe och analyserade livet. Just nu sitter jag på bibblan och skriver och då ser jag ut såhär – som på sista bilden!

6 kommentarer | Kommentera

Fredagsdrink och nya vänner

Vilken bra start på helgen det här blev! Vi kände ju ingen i Australien när vi flyttade hit för ungefär en månad sedan, men nu börjar vi sakta men säkert att lära känna nya personer och bygga upp ett kontaktnät. Ni anar inte hur skönt det är! Dels har jag träffat folk genom mitt jobb och dels genom en Facebookgrupp för Svenskar i Melbourne (som en av er tipsade om, tack!). Johan har också lärt känna en del personer genom ”bryggeri-scenen” här. Igår mötte vi upp ett gäng personer för en drink på Chapel street (en lång och rolig bargata några tågstationer från oss). Trots att det var lite av en ”blinddate” (hade bara träffat en av tjejerna tidigare) så var det avslappnat och trevligt på en gång. Vi drack drinkar (espresso martini = världens bästa grej, det bästa av två världar!) och pratade om livet som svensk här i Melbourne. De andra två paren hade redan varit här i 1- 2 år och gått igenom det vi gör nu. Det var skönt att ställa frågor och få lite stöd och pepp kring allt. Vi kom hem vid tvåtiden, vilket ändå måste ses som ett ganska gott betyg för oss ;)!

Imorse dämpade vi bakfyllan med maffig frukost och godaste kaffet på stammis-caféet där vi bor. Sedan dess har jag legat i soffan och sett på Big hero 6 och Johan är iväg för att repa med ett nytt band han kanske ska spela i. Ja, som sagt, vi håller sakteligen på att bygga oss ett litet liv här, bit för bit.

1 kommentar | Kommentera

Det vuxna året

Vad innebär det att vara vuxen egentligen? Att betala räkningar, uppskatta nyhetssändningarna och börja äta surströmming? Eller kan man bara bli vuxen när man själv skaffar egna barn? Eller är det faktiskt så att man aldrig någonsin kommer att känna sig vuxen? Känner ni er vuxna? Jag gör absolut inte det. När något inte fungerar för mig så vill jag lägga mig ner och grina och jag tycker innerst inne att någon annan borde hjälpa mig. Ofta när jag hamnar i situationer där jag förväntas vara den ”vuxna” så känner jag att jag spelar teater. Detta hände ungefär varje dag på mitt jobb som fritidsledare. Jag kände ofta att jag hade mer gemensamt med ungdomarna som var 15 år, än med de andra ledarna. Jag fick påminna mig själv om att vara en respektingivande och ansvarsfull VUXEN för att inte verka helt o-professionell. Bita mig i tungan för att inte säga könsord eller garva åt kidsens opassande skämt.

Jag är 28 år, men jag känner mig inte som det. Eller jag vet inte ens HUR det ska kännas att vara snart 30 år? Kan inte ens föreställa mig att jag någonsin kommer bli vuxen på riktigt. Bli en mamma. Köpa ett hus. Ha ett ”riktigt” arbete. Veta hur man bakar bröd och hur man syr in  en knapp i en blus. Få grått hår och hängtuttar. Tänka på pensionssparande. Jag blir liksom fnittrig när jag tänker på det.

Men jag tror faktiskt att det här är året där jag kommer att växa upp. Det här är året då jag kommer sluta ringa pappa och be om lite extra pengar och istället ta konsekvenserna av mina handlingar. Året när jag inte ska sluta bara för att det blir jobbigt. Det här är året då jag kommer börja ta mig själv och mina drömmar på allvar.

Vi kan väl säga det i alla fall?

f02e5abdb78e0323b34491809503e38a

779becd73a5aa804c888873746913ecb

c17c6c6242ee90097da3bf3c889240d7

4 kommentarer | Kommentera

Stora livskrisen

Japp. Då var man här igen då. Mitt i livskrisen och inte ett dugg klokare än när jag som nykläckt student skulle komma på vad jag ville göra med mitt liv.

Fulgrät högljutt i fosterställning i en timme igår, på golvet, medan Johan tittade på mig med lika delar medlidsamhet som skräck.

Vad har då utlöst denna blomstrande livskris denna gång kanske ni undrar?
Jo, till en början så känner jag mig så JÄVLA vilsen och identitetslös här – rent jobbmässigt. Engelskan är knackig och jag är nog inte speciellt talangfull som servitris. Gör fel och får utskällningar av mina kollegor. Dessutom så är hela min IDENTITET som journalist som bortsuddad och jag är plötsligt bara en lite för gammal tjej som söker jobb på ett working holiday- visum i Australien.

Jag har insett att jag har hållit skrivandet som en snuttefilt för att ursäkta att jag faktiskt inte vet vart jag är på väg. Kanske mest för mig själv. ”Jag jobbar bara med att snyta barn eftersom jag EGENTLIGEN är journalist och behöver en extra inkomst”. Men med handen på hjärtat så vet jag inte ens om jag VILL satsa på skrivandet?

Och nu när jag har insett det är jag mer lost än någonsin. Och nya jobbet på restaurangen. Fyfan vilka idioter som jag jobbar med. Några är sköna och normala men det finns några som tar varenda chans de får att trycka dit mig. Restaurangbranschen är hård och jargongen tuff. Är verkligen inte van vid att få utskällningar om man råkar göra ett misstag eller att så tydligt bli hånad. Det känns som att vara tillbaka i högstadiet. I går var verkligen en vidrig kväll. Till att börja med var jag rätt ledsen och skör, och när min kollega började köra med mig blev jag bara mer och mer stressad och gjorde mer och mer fel. Vid ett tillfälle står jag och blandar drinkar och lyckas spilla en halv kanna med Sangria över mig. Jag rusar in i köket och försöker torka av mig och känner hur de där jävla tårarna är på väg att komma. Ingen säger något men jag känner blickarna som säger ”du kan ju ingenting”. När jag kom hem och innanför dörren kom alltså hulkgråten.

Det värsta är att jag absolut inte har råd att säga upp mig innan jag hittat ett annat jobb. Det går bara inte. Inser att jag för bara något inlägg sedan skrev om ”det enkla året” och hur smidigt allt har gått. Jag tar tillbaka det! Det här ÄR tufft. Jag vill bo i Australien just nu och allt känns superbra med Johan, det är ”bara” det här som inte funkar.

För att försöka lindra förvirringen har jag suttit på ett café hela dagen och skrivit listor på saker jag vill göra och saker jag absolut inte vill göra. Har försökt att hitta någon slags magkänsla och leta inom mig för att hitta svar på vad det här så kallade livet ska innehålla för mig.

Det jag (kanske?) kom fram till kommer att kosta mycket pengar, tid och energi men förhoppningsvis vara värt det i slutändan. Ni kanske kan lista ut vad det är jag går omkring och funderar på?

8 kommentarer | Kommentera

Sliten tjej punkt se 

En selfie säger mer än tusen ord, eller hur? Här har ni en tjej som precis klarat av ett MONSTERPASS på jobbet, på väg hem i natten, med en burrito i näven. Den här kvällen var inte nådig- jag tror inte att jag drog ett ordentligt andetag under flera timmar. Huvudet är tungt, ryggen skulle behöva en hårdhänt massage och fötterna värker. Men det är ändå en skön trötthet. En trötthet som är FÖRTJÄNAD. 

 

Kommentera

Sandringham

Några få tågstationer bort ligger ett område som heter Sandringham/Black rock. Där kan man promenera längst långa vita stränder och det känns nästan inte som att man är kvar i Melbourne. Idag packade vi en ryggsäck med matsäck och begav oss dit. Vi gick nästan en mil och jag passade på att ta ett kallt dopp! Även om jag saknar att bo nära skogen så är stränderna inte så dumma de heller :).  

    
    
 Ena dagen regn och blåst och nästa  dag 25 grader och strålande sol. Börjar vänja mig nu!

Kommentera

Dagens

DAGENS CISSI:

T-shirt – Johans (förlåt älskling)
Solglasögon – Köpta i en tvådollars- affär
Skinnjacka – ny från Jean Paul Gaultier! (Köpt i barnstorlek obs)


DAGENS HÄLSORYCK:

Promenad innan frukost runt Elsternwick park. Saknar dock att bo nära skogen sååå mycket! :,(
Lunch: En ”kingkong- sallad” på mitt nya favvoställe Healthy point.

DAGENS KONTOR:

Ledig från restaurangen idag så jag passar på att jobba ikapp med frilansandet. Att hitta fritt Wifi i den här staden är lika eftertraktat som ett par matchande rena par strumpor i strumplådan. Därför kan ni förstå min lycka när jag upptäckte ett charmigt café fem minuter från oss med gott kaffe, mysig hörnsoffa OCH WIFI. Det roligaste med att flytta till ett nytt område är att man varje dag hittar något nytt favoritställe, oavsett om det är en rolig butik att strosa i, en vacker park eller en grym restaurang.

Kommentera

Svensson Svensson 

Jag har inte glömt er. Imorgon ska jag blogga ordentligt! Nu, tvätta bort burrito-doften från kroppen och krypa ner i soffan med Johan framför Vikings. Japp, jag har åkt till andra sidan jorden för att leva Svenssonliv :-) här kommer den enda bild jag tagit de senaste dagarna. Det var i ett ögonblick där jag drack smoothie mellan nachostallrikarna och ölen…  

 

Kommentera