Får jag lov att ha sommarlov?

Det är någonting med att vara tillbaka i huset där jag är uppvuxen och med den här årstiden. Jag slungas direkt tillbaka till sommarlovskänslan och skoltiden. Plötsligt är jag 13 år, lagar toast och dricker Pepsi och är kär i någon finnig kille med moppe. Det är en härlig känsla vill jag lova.

Jag vet att jag måste ta tag i alla vuxna beslut snart och reda ut jobbiga saker – men just nu njuter jag en av den här känslan. Känslan av att slippa ta ansvar och att det viktigaste som finns är att hänga med kompisar och att få en snygg solbränna. Och just det gjorde jag idag!

Born and raised i det här röda huset med den gröna dörren.

Kommentera

Från mobilen sen sist

Eftersom jag varit så kass på att blogga så kommer här ett till inlägg om dessa tre dagar. Hoppas ni inte blir allt för förvirrade! Och ursäkta förseningen :). Det här är vad jag hittat i mobilkameran sedan sist.

Fika på Gunnarssons. Klassisk fika med bryggkaffe och bakelse var det första jag unnade mig när jag kom hem.


Promenad runt Årstaviken. Som jag har längtat efter ”min” runda! Det var till och med härligare än jag föreställt mig. 


Åka fyrhjuling med min kompis Kalle. Det här monstret blev jag skjutsad på här om dagen. Och den går lika fort som en bil. Jag var fruktansvärt livrädd och hade dödsångest men det var också ganska kul. 


Var på Vernissage för min farbror som ställde ut. Bilden här nedan föreställer min pappa!

Och nu hem och gulla med Yrsas tvillinbebisar! Jag har köpt med mig sushi, kaffe och efterrätt till oss. Det ska bli väldigt mysigt. 

Kommentera

Sthlm ♥

Hemma. Ja, sedan tre dagar. Det känns till och med bättre än väntat.

Jag DRABBADES av det ändlöst vackra med våren i samma sekund som planet nuddade marken. Det är ju kor och gröna ängar längst vägen från Arlanda. Tänk att jag aldrig lagt märke till det förut? Stockholm är ju inte bara trafik och höghus – det är syrener som doftar, vatten överallt, mysiga gränder, parker, täta skogar och puttinuttiga villaförorter med rådjur på tomten. Man kan VÄLJA. Det är så lätt att bli blind och få tunnelseende och bara se det negativa.

Visst, jag bor i mitt gamla flickrum och tjafsar med mamma och pappa om att inte slösa på varmvattnet, och jag har 500 kronor på kontot och jag har inget jobb. Och jag vet inte om jag är singel eller inte. Och jag borde verkligen, verkligen, klippa håret.

Men jag är ganska lycklig ändå. Jag är hemma och jag är på rätt väg.

5a1cdb935a61d82e863d2c27c44fa4a6
4a58cd2290f51591979d733f0ca143b9

Kommentera

Jag lever i ett Melissa Horn- album

Halvvägs hemma. Pustar ut ett dygn i Bangkok på ett fint hotell. Men nu undrar jag om det var så lyckat att välja resvägen med 19 timmars mellanlandning. Känner mig helt luddig och nollställd i huvudet och orkar varken jobba, ligga vid poolen eller läsa några av alla magasin jag köpt. Allt jag vill är att komma hem och smälta allt som hänt. Börja skissa upp det här nya livet med allt vad det innebär. Lappa ihop det som är trasigt. Känner mig ändå stark. Jag vet inte vad det är, ett nytt självförtroende kanske som kommit över att veta att jag klarar även detta? Att när livet är tufft så tar jag mig i kragen och gör något åt det. Eller, först gråter jag i en vecka, men sen skärper jag till mig. Det är bra att veta tänker jag, för motgångar kommer drabba en hela livet. Är också stolt över att ha varit ute och rest i fyra månader, en tredjedels år! Den erfarenheten skulle jag aldrig vilja vara utan.

Jag undrar hur det kommer att kännas att landa på Arlanda imorgon bitti. Antagligen som att jag inte ens har varit hemifrån. Som att allt detta har varit en dröm och att livet i Sverige bara har pågått som vanligt under tiden. Jag tror att jag kommer reagera på att allt är väldigt dyrt, att det är kallt fast det är maj, och att folk inte möter ens blick. Men jag tror också att jag kommer svämmas över av kärlek till allt det hemvana. Till tryggheten, enkelheten i att förstå hur precis allt fungerar och hur vackert Stockholm är. Det självklara i att komma hem till mamma och pappa och sitta och dricka te ur deras alldeles för små koppar i köket med köksklockan som tickar alldeles för högt.

Livet känns väldigt mycket just nu. Det känns som att jag lever i ett Melissa horn- album. Det är sorg och glädje och olycklig kärlek och regn och titta ut genom fönstret och tänka, tänka, tänka. Men det är också vackert på något sätt.

Skärmavbild 2016-05-26 kl. 19.52.46

4 kommentarer | Kommentera

Höstmål i 6 bilder

Om två dagar flyger jag hem. Just nu går jag runt och drömmer och planerar för hur sommaren och hösten ska bli. De här delarna känns viktigast just nu.

Körkortet
Det är dags att för en gång för alla ta det där körkortet som jag har skjutit på i tio år.

Vännerna
Killar kommer och går men vänskap består. Det är lika sant idag som det var när jag var 14 år. Utan mina kompisar vore jag nästan ingenting. Jag vill bli mycket bättre på att planera in roliga saker med dom och sluta ställa in träffar för att jag känner mig trött eller nere. Vännerna ger energi i den grå vardagen, och jag ska bli bättre på att minnas detta.

Jobbet
Jag ska hitta det perfekta jobbet för mig och mina förutsättningar. Ett arbete där jag kan känna meningsfullhet och bli uppskattad för mina kvaliteter. I höst vill jag börja arbeta med barn och ungdomar  igen och det finns många olika möjligheter. Fritidsgård, hem för ensamkommande flyktingbarn, resurslärare, elevassistent, kolloledare… Jag är ju en liten förortsunge i hjärtat och kommer aldrig känna mig bekväm med att arbeta ”på kontor” med alla andra vuxna ;). Jag vill ha ett aktivt jobb där jag får ”skita ner mig lite”. Jag kommer inte sluta skriva, men vi får se i vilken form det blir…

Lägenheten
Min älskade lägenhet som har tagit emot mig under så många år! <3 Den står kvar där år efter år och väntar på mig när jag kommer hem och kraschar efter diverse resor och flyttprojekt. Jag ska fixa till de där sista 10 procenten i den som jag har tänkt på så länge men inte haft energi att göra. Som att byta ut duschen mot ett badkar, köpa ny säng och byta ut den bruna fula soffan jag fyndade på Blocket. Vet ni vad – det var sådan tur i oturen att vi pga pankhet inte köpt NÅGOT till lägenheten här i Melbourne. Det känns faktiskt inte ett dugg jobbigt att lämna den.

Drömmarna
Jag har helt enkelt kommit fram till att det inte går att få ALLT man vill. Man får kompromissa så att det blir så bra som möjligt. För mig (och resten av Sveriges befolkning?) handlar det om att kompromissa med klimatet. Men för att stå ut med att bo sex månader av året i mörker och kyla vill jag ha möjlighet att i alla fall kunna resa iväg på en solsemester per vinter. (Ja, jag hör att jag låter bortskämd… men låt mig vara det då!). Dessutom vill jag yoga mer, så jag tänker att jag ska bli en sån där tant med hennafärgat hår som åker själv på yogaresor på ett all inclusive- hotell på Mallorca.

Ja. Jag tänker i alla fall att jag vill bli bättre på att spara pengar och unna mig själv den typen av upplevelser. Helt enkelt ”ta lyckan i egna händer” och se till att det händer. Sand under fötterna och doften av hav är det bästa jag vet i hela världen.

Stilen
Jag har liksom tappat bort min stil de senaste åren känner jag. Det har varit en kombination av ”jag jobbar med barn och har varma och bekväma kläder. Med andra ord, tights, tofflor, utsliten hoodie.” och ”jag är ute och reser och har ett hopkok av saker jag köpt på marknader och sommarkläder jag köpt på H&M- rean innan jag åkte”. Längtar till att få organisera garderoben när jag kommer hem! Vill ha bekväma men ändå snygga stilrena kläder. En stil som jag kan ha på jobbet men sen gå ut och ta ett glas vin i efteråt.

1 kommentar | Kommentera

Yarra valley

Vi behövde ha en dag där vi slapp tänka på alla stora beslut som stundar, så vi gjorde en dagsutflykt till ett
ställe drygt 1,5 timmar bort med bil – Yarra Valley. Det var pittoreskt och vackert, och väldigt behövligt för oss att få ett fin sista helg tillsammans i Australien. Vad som än händer så är vi fortfarande bästa kompisar som har väldigt roligt tillsammans. Först åt vi lunch på ett charmigt ställe som hette ”Mocha & lime”, sedan strosade vi runt och tittade i roliga affärer. Det fanns bland annat en godisaffär som hade varit en ren dröm för Cissi 12 år att gå in i. Vi avslutade med en lång skogspromenad där vi hittade några söta hästar att klappa på. När vi kom hem åkte J. iväg till affären och köpte massor av godsaker (vin, ostar, kex, oliver, frukt, grönsaksstavar och hummus) medan jag tog en dusch. Vi såg en film och det kändes nästan som en vanlig lördagkväll. Vi vet båda att det är vår sista här i lägenheten men vi gör vårt bästa för att tänka på annat. Vi har pratat om allt hundra gånger fram och tillbaka och ältat varenda detalj så det känns inte som att det kommer något positivt av att fortsätta diskutera ämnet just nu. Ärligt talat så tror jag att J. mår mycket sämre än vad jag gör i det här läget. Även om jag har varit otroligt arg på honom så är jag inte det längre. Jag ser hur han våndas och jag känner att han verkligen bryr sig om mig. Och jag inser också att det inte är ett lätt beslut för honom att fatta att bara ge upp allt och flytta till Sverige. Det är lika jobbigt för oss båda, och det finns inget rätt eller fel. Båda måste må bra i sig själva för att kunna ha ett förhållande. Vill han flytta med mig hem så måste han komma till insikt om det själv. Att tjata, hota eller försöka övertala någon om ett så stort beslut är inte rätt väg att gå. Det är ju inte direkt kul att få titeln ”hon som förstörde mina drömmar” om han flyttar hem och det visar sig inte funka mellan oss. Därför vill jag bara att de här sista dagarna ska vara så bra och ”normala” som det bara går. Jag är trött på att gråta och bråka. Jag har haft fyra fantastiska månader och vill inte lämna Australien med en dålig känsla.

Det kommer att bli precis så som det blir.

img_4296

1 kommentar | Kommentera

10 livsinsikter

Under dessa fyra månader borta har jag fått några starka insikter och jag tror att jag kanske var tvungen att lämna Sverige för att få dem. Att byta sina invanda mönster ett tag gör att du kan se på ditt liv från ett helt annat perspektiv. Det här har jag tänkt mycket på:

1. Hur viktigt ett arbete är för självförtroendet och känslan av att vara i ett sammanhang.

2. Hur otroligt lyckligt lottade vi är i Sverige med en (hyfsat) trygg arbetsmarknad som inte gör det möjligt för en arbetsgivare att sparka dig på dagen utan anledning och där det faktiskt är mer regel än undantag att skriva kontrakt och där man kan lita på att få sin lön.

3. Vi har ändå ett fantastiskt välfärdssystem i Sverige jämfört med många andra länder.

4. Hur tufft det är att vara invandrare och att försöka slå sig in i ett nytt land på ett språk som inte är ens hemspråk. Det är så mycket regler och krångliga saker som man inte har någon koll på och man känner sig dum hela tiden. (Och då är jag ändå vit och privilegierad på alla vis). Jag känner sådan respekt för alla de människor som kommer till Sverige och lyckas med detta.

IMG_3665 1

5. Att jag har sett på mina jobb i Sverige med någon slags nonchalans eftersom jag tycker att jag är ”överkvalificerad” eftersom jag egentligen är ”journalist”. Vill spy på mig själv när jag tänker på detta. Jämfört med de jag har fått utstå här så har mina arbeten hemma varit rena lyxsemestern och ändå har jag klagat.

6. Att jag just nu inte vill frilansa som journalist, och det är ett stort beslut eftersom jag har gjort det sedan jag var 23 år. Men det är ett luftslott som jag kämpat för att upprätthålla i rädsla för att behöva jobba på ett ”riktigt jobb” 9-5. Jag kommer blogga och skriva för Happy Pancake och visst, dyker något upp så tackar jag nog inte nej. Men det är dags att växa upp och ta lite mer ansvar. Och med ansvar menar jag att tjäna pengar. Jag har levt i någon slags illusion om att jag vill yoga på en strand och skriva lite på ett café och sedan kommer allt lösa sig. Verkligheten har örfilat mig och fått mig att vakna upp.

7. Hur viktiga mina vänner är för mig!! Jag har även här tagit det för givet och tänkt att det skulle gå så himla lätt att träffa massor av nya kompisar här borta. Och visst, jag har umgåtts med folk och vi har druckit öl på uteserveringar och haft kul ihop – men det går inte att jämföra med de banden man har med sina gamla kompisar. Många har jag känt i 10- 20 år och de har varit med mig i upp och nedgångar och vi vet allt om varandra. Vissa har jag glidit ifrån av olika anledningar, men nu känner jag att det är dags att ge mer av mig själv till mina vänner. Jag älskar dem så mycket och vill bli mer närvarande i deras liv.

8. Att jag bara varit singel i några få månader under de senaste 5 åren. Jag har glömt bort hur det är att vara själv. Det känns läskigt men nyttigt. Mitt invanda beteende är att så fort jag blir singel så skaffar jag ett substitut ”en snuttefilt” som jag bestämmer mig för att bli kär i bara för att slippa vara själv.

9. Jag har skrivit det förut, men jag tror verkligen att jag faktiskt håller på att bli vuxen. Jag vill ta körkort till exempel. Det kanske låter som en liten sak för er, men jag gav upp det efter att ha försökt halvhjärtat i tre år (mellan 18-22) och bestämde mig för att jag helt enkelt inte kunde köra bil. Det är ju bara dumheter och det är dags att ta tag i sina gamla demoner och överbevisa dem!

10. Att vi själva har ett ansvar för vilken energi vi tar åt oss av. Jag har så länge sagt att ”Stockholm är kallt” och att jag mår så dåligt av alla negativa intryck där. Det stämmer. Men jag kan också välja att umgås med folk som gör mig glad och att hitta på roliga saker på min fritid som tankar mig med bra intryck. Jag kan undvika att åka tunnelbana i rusningstrafik och om jag måste det – sätta på mig hörlurar och lyssna på peppig musik. Jag behöver inte lyssna på nyheterna om det gör mig nedstämd, jag behöver inte ta åt mig av den sura busschauffören. Och så vidare. Man har ju ett eget ansvar över att värna om sin energi. Det svåraste kommer att bli detta. Och mörkret som kommer smyga sig på i oktober. Jag vet inte än hur jag ska hantera detta, men jag får hitta strategier. Uppenbarligen går det inte att hitta en plats som har allt. Här är alla vänliga och solen skiner, men det räcker inte när alla jag älskar befinner sig på andra sidan jorden. Livet är fullt av kompromisser och så länge man lyckas bena ut vad det allra viktigaste är för en själv, så tror jag att det i alla fall blir så bra som det kan bli. Jag har fortfarande en dröm om att i framtiden kunna leva utomlands under vinterhalvåret. Jag måste bara komma på hur det ska gå till rent praktiskt… =).

12443021_1697720037164867_68334358_n

2 kommentarer | Kommentera

Sliding doors

På onsdag kliver jag på det där planet hem till Sverige. Det tog flera timmar för mig att klara av att trycka på ”boka”. Det kändes så avgörande.

Tänker på hur mycket i våra liv som är ett ”sliding door – ögonblick”. Med andra ord –  vad hade hänt om jag gjorde ett annat val som försatte mig i en helt annan livssituation? Ibland är det stora livsavgörande beslut – som att flytta utomlands, skaffa barn, gifta sig, skilja sig – men det kan ju också vara ett fjuttigt val som ändrar hela ditt liv. Att sätta sig i en bil som slirar av vägen till exempel. Det är ju beslut vi gör varenda dag utan att tänka över det och vi kan omöjligt veta att just denna bildfärd skulle kunna bli din sista. Dessa tankar skrämmer mig så mycket. Att livet bara är en samling val som leder till olika livsmöjligheter. Och jag är så jävla rädd att välja fel. Hur kan någon som står och velar i 20 minuter inför att köpa ost i mataffären förväntas fatta så här viktiga beslut?

Min tröst är att försöka att tänka på att ”man kan alltid ångra sig och att ingenting är för evigt”. Det enda jag kan komma på som verkligen är på liv och död är väl det här med att skaffa barn? Nästan alla andra beslut kan du ångra eller rycka upp, även om konsekvenserna är obehagliga. Att avsluta en graviditet är ingenting som går att göra ogjort. Och ett barn kommer ALLTID att behöva sina föräldrar. Jag är tacksam att jag har sluppit stå inför det beslutet, för det skrämmer mig så in i helvete.

Min poäng är väl att detta beslut att resa hem, precis som ni skriver, inte betyder jordens undergång. Det är bara ett beslut som mycket väl kan leda till något bra, eller till och med bättre än det var innan.

Jag kommer bo första månaden hos mina föräldrar innan jag flyttar tillbaka till mina lägenhet… Det blir intressant… Sist jag bodde där var jag 21 år och vi bråkade hela tiden. Men jag ska få pussa på mina katter, och jag ska få krama mina vänner och känna vårsolen i ansiktet. Jag ska läka mig själv på promenader runt årstaviken, andas in doften av skog, dricka bryggkaffe och planera för att göra det så fint jag bara kan i min lägenhet. Har redan bestämt att jag ska köpa en ny säng och soffa. Det sitter så mycket ångest och minnen i dessa gamla möbler att jag tror att det behövs. In med det nya och ut med det gamla.

Det här blir nog bra trots allt.

9fdd7dc825b4219eca628d8480e049f4

4 kommentarer | Kommentera

Nu vet jag att det inte var så

Först och främst. Tack tack tack till er som tog er tid att kommentera på mitt förra inlägg och skriva snälla, kloka och peppiga saker. Jag kommentarer själv nästan aldrig på de bloggar jag läser – men jag borde göra det för det är ett så enkelt och fint sätt att säga ”Hej, jag känner inte dig men du är inte så ensam som du tror, för jag läser det du skriver och känner igen mig i dina känslor och tankar.” Är otroligt blödig just nu, så era små hälsningar gjorde mig i alla fall väldigt rörd.

Jag kommer boka en biljett hem och troligtvis åka till Sverige väldigt snart. Jag står inte ut med att gå runt själv här utan något att göra på dagarna och dessutom med en gråtklump i magen. Om inte ett mirakel sker (typ att J. får en insikt om att han inte kan leva utan mig) så kommer jag resa hem själv.

Själv. Själv. Själv.

Jag är så fruktansvärt besviken och arg på hela situationen. Jag vet inte vem jag är mest arg på. Mig själv, som ger upp min dröm om att leva utomlands och som misslyckats med alla försök att skapa mig ett liv här – eller på J. som är så tjurskallig och envis att han inte kan ändra sig när han väl har bestämt sig för något? Jag känner mig också lurad. Jag trodde att vi var ett team och att det var vi mot världen. Inte att det var jag som var tvungen att passa in i hans värld eller inte få någon plats alls.

Att hyra ut min älskade lägenhet, lämna bort mina katter, säga upp mig från mitt jobb och trotsa min extrema flygrädsla för att flytta till andra sidan jorden var inget enkelt beslut. De senaste året har varit helt galet. Jag har varit tre vändor till Nya zeeland (vet ni hur långt bort det ligger? 30 timmar med flyg!) och i princip pausat hela mitt liv för att kunna göra detta. Allt för att killen jag är kär i valde att resa dit.

Missförstå mig inte. Ingen har tvingat mig. Jag skulle aldrig i livet vilja ha det ogjort. Jag drogs ut ur min trygga bubbla och har fått uppleva helt fantastiska saker. Inte heller blev jag tvingad eller övertalad att flytta till Australien. Jag tyckte att det lät spännande och som en once in a lifetime – möjlighet. Det är bara det att det nu står så tydligt att när jag för första gången har ett behov och en längtan, då är det plötsligt inte lika viktigt som hans behov.

När jag förklarar att det inte finns någon framtid för mig här. Att frilansandet gick åt helvete. Att jag inte klarar av att bli behandlad som skit på en restaurang för 60 kronor i timmen. Att jag vill bygga en karriär hemma. Att jag saknar mina vänner och familj. Att det inte g å r  l ä n g r e. Ja, då är vi inte längre ett team. Då är det bara jag.

Och jag som alltid försvarade mitt beslut att släppa allt för J. med kommentaren ”han skulle göra samma sak för mig”.

Nu vet jag att det inte var så.

22 kommentarer | Kommentera

Ibland gör det ont

Jag har tänkt att jag ska blogga så många gånger de senaste dagarna, men jag vet inte hur jag ska börja eller vad som kommer forsa ur mig om jag väl börjar, så jag tvekar. Inte likt mig som brukar kunna dela med mig av nästan alla tankar här.

Ja. Var ska jag börja egentligen?

De senaste dagarna har jag gråtit tills jag varit helt matt, tröstätit, försökt att samla tankarna på långa promenader och druckit vin. Jag har blandats av hoppfullhet och beslutsamhet och nästa stund inte vetat varken ut eller in. Jag har haft fysiskt ont i kroppen av sorg över spruckna drömmar.

Jag inser att jag var fruktansvärt naiv när jag klev på det där planet på Arlanda. Jag skulle få vara med min stora kärlek, värma mig under solen, få massor av nya vänner och upplevelser, ha tid att skriva och yoga. Det har inte blivit så. Och det är så skamfyllt att erkänna det.

Jag vet inte om jag vill flytta hem till Sverige. En del av mig vill det, och en annan del av mig ser det som ett misslyckande. Johan vill vara kvar i Melbourne. Han har börjat staka ut ett liv för sig här, med karriär och kollegor som blivit vänner. Om jag reser hem så kommer det att ta slut. Någon annan lösning verkar inte finnas. Fast varken han eller jag vill det. Det gör så jävla ont.

Så därför bloggar jag inte. För att jag är rädd för att avslöja just det här. Fan.

0f56cb8e49aeecdc68962083565858d4

16 kommentarer | Kommentera