Nu vet jag att det inte var så

Först och främst. Tack tack tack till er som tog er tid att kommentera på mitt förra inlägg och skriva snälla, kloka och peppiga saker. Jag kommentarer själv nästan aldrig på de bloggar jag läser – men jag borde göra det för det är ett så enkelt och fint sätt att säga ”Hej, jag känner inte dig men du är inte så ensam som du tror, för jag läser det du skriver och känner igen mig i dina känslor och tankar.” Är otroligt blödig just nu, så era små hälsningar gjorde mig i alla fall väldigt rörd.

Jag kommer boka en biljett hem och troligtvis åka till Sverige väldigt snart. Jag står inte ut med att gå runt själv här utan något att göra på dagarna och dessutom med en gråtklump i magen. Om inte ett mirakel sker (typ att J. får en insikt om att han inte kan leva utan mig) så kommer jag resa hem själv.

Själv. Själv. Själv.

Jag är så fruktansvärt besviken och arg på hela situationen. Jag vet inte vem jag är mest arg på. Mig själv, som ger upp min dröm om att leva utomlands och som misslyckats med alla försök att skapa mig ett liv här – eller på J. som är så tjurskallig och envis att han inte kan ändra sig när han väl har bestämt sig för något? Jag känner mig också lurad. Jag trodde att vi var ett team och att det var vi mot världen. Inte att det var jag som var tvungen att passa in i hans värld eller inte få någon plats alls.

Att hyra ut min älskade lägenhet, lämna bort mina katter, säga upp mig från mitt jobb och trotsa min extrema flygrädsla för att flytta till andra sidan jorden var inget enkelt beslut. De senaste året har varit helt galet. Jag har varit tre vändor till Nya zeeland (vet ni hur långt bort det ligger? 30 timmar med flyg!) och i princip pausat hela mitt liv för att kunna göra detta. Allt för att killen jag är kär i valde att resa dit.

Missförstå mig inte. Ingen har tvingat mig. Jag skulle aldrig i livet vilja ha det ogjort. Jag drogs ut ur min trygga bubbla och har fått uppleva helt fantastiska saker. Inte heller blev jag tvingad eller övertalad att flytta till Australien. Jag tyckte att det lät spännande och som en once in a lifetime – möjlighet. Det är bara det att det nu står så tydligt att när jag för första gången har ett behov och en längtan, då är det plötsligt inte lika viktigt som hans behov.

När jag förklarar att det inte finns någon framtid för mig här. Att frilansandet gick åt helvete. Att jag inte klarar av att bli behandlad som skit på en restaurang för 60 kronor i timmen. Att jag vill bygga en karriär hemma. Att jag saknar mina vänner och familj. Att det inte g å r  l ä n g r e. Ja, då är vi inte längre ett team. Då är det bara jag.

Och jag som alltid försvarade mitt beslut att släppa allt för J. med kommentaren ”han skulle göra samma sak för mig”.

Nu vet jag att det inte var så.

22 kommentarer

  1. Jennie · 19 maj, 2016

    Massa kärlek till dig <3

    • ceciliasalamon · 19 maj, 2016

      <33TACK!

  2. ida · 19 maj, 2016

    Så himla svårt men samtidigt extremt modigt beslut! Heja dig alltså!!
    stor KRAM

    • ceciliasalamon · 19 maj, 2016

      KRAM!

  3. Sara · 19 maj, 2016

    Stor kram!!! Jag vet hur hemskt det känns när man upptäcker att ”det inte är på samma nivå”. Men jag tänker att… man i längden vinner på att man är en stark & fin människa, du kommer få någon som skulle göra samma sak för dig – & J är förloraren som inte inser vad han förlorar.
    Du har gjort allt i din makt för att få det att fungera, du har inte gjort något fel – var stolt över dig!

    • Emma · 19 maj, 2016

      Precis! Klokt skrivet <3

    • ceciliasalamon · 19 maj, 2016

      TACK! Behövde höra detta. Kram!

  4. Hanna · 19 maj, 2016

    Känner med dig, fast jag inte känner dig. Du skriver så levande, att hjärtat gör ont

    • ceciliasalamon · 19 maj, 2016

      Tack <3

  5. Marie · 19 maj, 2016

    Den här texten träffade rakt i hjärtat. Som en tung sten, kanske krossar den något men släpper fram något annat på samma gång.
    Men du, vilken insikt! Jag känner igen mig i så mycket av det du skriver. Hoppas innerligt att allt ska bli bra.

    • ceciliasalamon · 19 maj, 2016

      TACK <3! JAG MED :)

  6. Jphanna · 19 maj, 2016

    Åh men älskade du! Det här är inget misslyckande. Du har ju lärt dig tusen saker (minst!) om dig själv. Du skriver så klarsynt som du redan nu, trots att du är mitt uppe i det här jobbiga, tänk bara hur du kommer se tillbaka på det här om något år. Jag vet, jag vet. ”Det blir bättre” hjälper kanske inte nu, men fatta skrytet att berätta för barnbarnen om när du bodde på andra sidan jorden! Och fan vad det är dumdristigt härligt ändå att våga satsa och följa sitt hjärta.

    Åk hem, krama vännerna och bli hel nu ❤️ Fina killar finns runt hörnet, annars kan du alltid skaffa fler katter.

    • ceciliasalamon · 19 maj, 2016

      ”Annars kan du alltid skaffa fler katter” HAHAHAHAHA :,)

  7. Emma · 19 maj, 2016

    Underbara människa! Du hjälper nog många genom dessa ärliga texter!!!!!! Och vilket stort steg att kunna vara såhär ärlig. Tror du kommer få en nystart hemma! Inse att detta gjort dig mer stark och insiktsfull. Inte varit gör gäves. Du kommer träffa någon som förtjänar dig och kanske finns han just nu just i Stockholm.

    Kärlek och pepp till dig!!!!!!!!!!!!

    • ceciliasalamon · 19 maj, 2016

      Tack! Kärlek till dig med. Hoppas på nystart!

  8. Moa · 19 maj, 2016

    Vilken förlust han gör som inte flyttar med dig hem.
    Jag har varit med om liknande men med en vän. Det är tungt.
    Kärlek till dig!

    • ceciliasalamon · 19 maj, 2016

      Tack! <3 Ja det är en hemsk känsla.

  9. Johanna · 19 maj, 2016

    Alltså, du är så modig! Modig som följde din dröm, modig som skriver detta. Vet inte vad jag ska säga mer än att allt kommer bli bra och det viktigaste är att du är sann mot dig själv. Stor kram från en läsare som (tyvärr) aldrig kommenterar (ska bli bättre på det)

    • ceciliasalamon · 19 maj, 2016

      Hej Johanna och tack. Ja vi får hoppas tillsammans! Kram på dig och kul att du läser =)

  10. Åsa · 19 maj, 2016

    Det känns kanske inte alls som någon tröst men tänk vad du kanske hade undrat vad som kunde ha blivit om du inte chansade. Ibland måste man våga hoppa och ibland går det åt skogen, men när du ser tillbaka på detta senare tror jag du kommer vara mer nöjd över att du gjorde det än du varit om du inte vågat testa. Ta hand om dig! Kramar

    • ceciliasalamon · 19 maj, 2016

      Ja så är det. Man ångrar ju (nästan) aldrig det man gör utan bara det man inte gjorde!

  11. Anna · 19 maj, 2016

    Var ett tag sen jag var inne och läste här så jag har ju uppenbarligen missat en del. Ser att du är hemma och mår bättre nu men vill bara säga att jag vet hur det känns och att du är grymt stark som både delar med dig (eftersom det är skamfyllt av någon konstig anledning) och faktiskt gör något åt det trots att det inte är givet eller enkelt. När inte J kan sätta dina behov i första rummet så måste du se till att göra det. Han har sina behov så klart men du har följt honom och offrat saker för hans skull, nu gör du helt rätt i att ge dig själv vad du behöver!
    Heja dig och välkommen hem!

Kommentarer är avstängda.