Sliding doors

På onsdag kliver jag på det där planet hem till Sverige. Det tog flera timmar för mig att klara av att trycka på ”boka”. Det kändes så avgörande.

Tänker på hur mycket i våra liv som är ett ”sliding door – ögonblick”. Med andra ord –  vad hade hänt om jag gjorde ett annat val som försatte mig i en helt annan livssituation? Ibland är det stora livsavgörande beslut – som att flytta utomlands, skaffa barn, gifta sig, skilja sig – men det kan ju också vara ett fjuttigt val som ändrar hela ditt liv. Att sätta sig i en bil som slirar av vägen till exempel. Det är ju beslut vi gör varenda dag utan att tänka över det och vi kan omöjligt veta att just denna bildfärd skulle kunna bli din sista. Dessa tankar skrämmer mig så mycket. Att livet bara är en samling val som leder till olika livsmöjligheter. Och jag är så jävla rädd att välja fel. Hur kan någon som står och velar i 20 minuter inför att köpa ost i mataffären förväntas fatta så här viktiga beslut?

Min tröst är att försöka att tänka på att ”man kan alltid ångra sig och att ingenting är för evigt”. Det enda jag kan komma på som verkligen är på liv och död är väl det här med att skaffa barn? Nästan alla andra beslut kan du ångra eller rycka upp, även om konsekvenserna är obehagliga. Att avsluta en graviditet är ingenting som går att göra ogjort. Och ett barn kommer ALLTID att behöva sina föräldrar. Jag är tacksam att jag har sluppit stå inför det beslutet, för det skrämmer mig så in i helvete.

Min poäng är väl att detta beslut att resa hem, precis som ni skriver, inte betyder jordens undergång. Det är bara ett beslut som mycket väl kan leda till något bra, eller till och med bättre än det var innan.

Jag kommer bo första månaden hos mina föräldrar innan jag flyttar tillbaka till mina lägenhet… Det blir intressant… Sist jag bodde där var jag 21 år och vi bråkade hela tiden. Men jag ska få pussa på mina katter, och jag ska få krama mina vänner och känna vårsolen i ansiktet. Jag ska läka mig själv på promenader runt årstaviken, andas in doften av skog, dricka bryggkaffe och planera för att göra det så fint jag bara kan i min lägenhet. Har redan bestämt att jag ska köpa en ny säng och soffa. Det sitter så mycket ångest och minnen i dessa gamla möbler att jag tror att det behövs. In med det nya och ut med det gamla.

Det här blir nog bra trots allt.

9fdd7dc825b4219eca628d8480e049f4

4 kommentarer

  1. Emma · 20 maj, 2016

    <3

  2. Martina · 20 maj, 2016

    Styrkekramar! Jag känner så igen mej i dina senaste inlägg, speciellt med sliding door moments. Allting är bättre än att gå runt med en klump i magen och inte veta vad man ska göra!

    Jag tycker inte att du ska tycka att du misslyckats och vara besviken på dej själv! Istället ska du känna dej stolt för att du var modig och ärlig mot dej själv och stått upp för dej själv! Ens drömmar blir inte alltid riktigt som man tänkt sej men det betyder inte att man misslyckats! Du är värd mer än ett restaurangjobb där du inte respekteras och ett förhållande där dina behov också tas i beaktande. There’s no I in Team! Jag tycker att du är modig som åker hem tillbaka istället för att försöka året ut och veta att man inte trivs och må dåligt. Och som du sa, man kan alltid ångra sej, men jag hoppas att det isåfall är han som ångrar att han släppt dej ifrån sej och kommer hem!

  3. Emma · 20 maj, 2016

    Dina inlägg har aldrig varit såhär bra iaf, så bloggen mår bra av detta. Skämt åsido så tror jag detta kommer bli bra och tror du kommer få en underbar sommar, tänk va härligt Sverige är på sommaren och va gla katterna kommer bli (efter dem surat lite;). Hur härligt du å J än hade det så har han ju visat att du inte är prio och det va väl bättre att du kom på det nu än senare. Du förtjänar nån som prioriterar dig och får dig att växa samtidigt som du är trygg.

    Nu låter jag som Oprah men du fattar :)

  4. Caroline · 20 maj, 2016

    Vet du Cissi. När jag valde att sluta lägga min lycka i andras händer. I hur andra såg på mig. I hur andra uppfattade mitt sätt att vara. Det var då jag blev lycklig. För första gången på så länge känner jag mig fri. Ingen annan kan definiera mig. Och är det så att jag blir själv för resten av mitt liv, då var det för att ingen annan ville vara del i det liv jag vill ha. Anpassa dig aldrig. Riv murar, sätt inte upp dem.

Kommentarer är avstängda.