Det måste vara lite skitigt

Jag och min kompis diskuterade igår vilken typ av killar vi faller för och kom fram till att vi nästan har exakt samma referensramar. ”Det måste vara lite skitigt – det får inte vara för tillrättalagt.” Vi kom fram till en slutsats som jag tänkte höra med er om ni tror på. Att man faller för ens tonårsideal som vuxen. 

Alltså, både jag om min kompis är uppvuxna i förorten. Då var det hetaste som fanns en kille med vikt Nike-keps, superhängiga jeans där man såg halva kalsongerna, vitt ”spänningslinne” och han körde antagligen moppe och rökte. Det var ju den coolaste killen i högstadiet som man aldrig lyckades bli ihop med så klart. Och än idag, 15 år senare, jagar vi den killen.

Självklart vill vi ju ändå ha en man som är ordentlig, lagd politiskt åt vänster, kan kalla sig feminist, har ordnad ekonomi, inte har häftigt temperament, vet hur man sköter ett hem, tar hand om sin hälsa, vill stadga sig och älskar djur och småbarn. Ja ni hör ju. Det är ju verkligen inte lätt att hitta. En bad boy på ytan men men en gallegris på insidan. För grejen med de här coola killarna var ju att många av dom inte var speciellt snälla. De var ofta taskiga mot andra och ganska respektlös mot oss tjejer, när jag tänker efter.

När jag ser tillbaka på mitt dejtingmönster så har alla de killar jag fallit för (med några få undantag) haft det här ”lite skitiga” i sitt utseende. Eller det har funnits något som varit lite avvikande. Johan är ju ett tydligt exempel på det. Tatuerad från anklarna till halsen och har skägg och längre hår än mig. Jag tror att jag gick igång på just det. Han är ju världens snällaste, men har en historia av att varit sångare i ett punkband och festat rätt hårt under flera år. Det finns ju något ”farligt” under den välpolerade ytan. Det tråkigaste jag kan tänka mig är en ”hel och ren” blond söderkille med skjorta, Raybans och beiga uppvikta Kinos och trygg uppväxt. Som kanske jobbar med ”media”, gillar att ta en öl på Malmen efter jobbet, tränar ibland och som bara är SNÄLL OCH VANLIG.

Ja, jag vet att jag kommer vara singel tills jag fyller 80 år, eftersom jag har så konstiga krav. Det är väl toppen med en snäll vanlig kille, så klart, men jag behöver lite skit under den där ytan. En hård barndom? Tidigare missbruksproblem? En prick i polisregistret från gamla tonårssynder? En liten piercing i örat i alla fall? …. Snälla?

Och så har vi dem som är uppvuxna i stan i lite finare skolor. Min teori (baserat på typ 2 tjejkompisar) är att dessa personer söker killar som också påminner om deras tonårskruschar. Alltså, backslick, skjorta, pappas kostym… För så såg ju de 16-åriga coola och snygga killarna ut i Danderyd!

Jag skulle verkligen vilja veta om min teori stämmer. I sådant fall borde jag vinna något slags pris. Kanske Nobelpriset för att ha knäckt ”dejtingkoden”. Tills dess bjuder jag på lite tantsnusk/ögongodis. Varsågoda!
Den perfekta ”bad boyen” är ju Johnny Depp på 90-talet, Leonardo Dicaprio i Titanic och David Tainton från filmen Vinterviken.

6 kommentarer

  1. Marie · 1 juni, 2016

    Det är en intressant teori, men jag tror det beror på vad man har för inställning till sin uppväxt och bakgrund. Jag känner igen mig i ditt bad boy-ideal och då är jag just uppväxt mitt i stan och gått på ”fin” innerstadsskola. Det är dock en bakgrund jag har svårt att identifiera mig med och försöker göra mig fri från. Vad det sedan kommer ifrån är väl en ännu längre diskussion. Hoppas på fler svar här!

  2. Moa · 1 juni, 2016

    Hehe vi har samma smak på killar ;) Jag tror absolut på din teori!

  3. Emma · 1 juni, 2016

    Jag älskar smarta, roliga och snälla killar som lyfter mig och andra kvinnor som person. Gärna rayban- svarta stuprör och en vit t-shirt. Tillrättalagd men inte tråkig.

  4. Johanna · 1 juni, 2016

    När jag var 8 var Nick Carter min stora kärlek, vid 12 David Beckham. Därefter var det några coola förortskillar – idag tänker jag att det ju var tur att de var just coola så att de alltid valde andra tjejer. Det har ju liksom inte gått bra för dem idag. Däremot hängde det idealet kvar hos mig. Jag var liksom övertygad om att killar skulle vara så och jag skulle nog vara singel för evigt, så jag hade en galen singeltjejperiod. Var singel tills precis innan jag fyllde 24. Då bestämde jag mig för att ge en snäll David Beckhamliknande kille chansen. Han var så annorlunda de coola förortskillarna. Jag fick visa framfötterna för att han skulle bli min – för första gången sket jag i vad andra skulle tänka, jag tänkte istället ”vad tänker jag om jag inte provar och om jag släpper honom?”. Jag är glad att jag släppte gamla invanda mönster och glad att han, som aldrig gillat att festa, gav en galen partytjej chansen. Jag är ju ingen partytjej egentligen, även om jag festade hårt i några år, så kanske därför vi passade. Ändå var jag nog inte så som han tänkt sig från början. Idag2.5 år senare har vi en dotter på två månader. :)

  5. Johanna · 1 juni, 2016

    För mig stämmer det inte. Vill hellre äta bajs än vara ihop med de där jag som tonåring tyckte var coola. Kan se tillbaka och skämmas över hur jag tyckte det var ballt att röka och hångla med kompisarnas tjejer på fyllan eftersom man då var en ”härligt vild kille”.
    Är så glad att jag bestämde mig för att ha ett år av att bara säga ja så jag liksom lite var tvungen att gå på dejt med den där snäll-snälla killen jag började prata med. Ingen är ju fläckfri liksom!

  6. Sanna · 1 juni, 2016

    Alltså jag är ju körd om din teori stämmer Cissi! Crushade ju aldrig på någon förr ens Hayden christiensen i nya star wars-filmerna. Ska jag gå å jaga hollywoodhunkar nu liksom? Eller hemligt eleka snubbar som förråder sina vänner å mentorer? Usch…. xD

Kommentarer är avstängda.