Bittra singlars klubb

Här skulle jag kunna skriva något valfritt härligt om att jag är i skärgården och njuter av jordgubbar, sjön och solen. Att jag äntligen har kopplat av och kopplat ner mig helt från sociala medier. Att det är så skönt att slippa tänka på hur man ser ut och BARA VARA. Att dagarna går in i varandra och hur magisk den svenska sommaren är.

I WISH.

Nej, istället har jag tristess deluxe och tittar på mobilen var tionde sekund i hopp om att något kul ska hända (oklart vad egentligen?). Jag tittade just upp när bussarna går hem till stan och har börjat planera min flyktväg. Men vad ska jag fly till egentligen? Bort från semester-tristessen på landstället till semester-tristessen i stan? Jag vet inte hur det är med er, men detta drabbar mig varje sommar. En känsla av att precis alla jag känner gör roliga saker som jag inte är medbjuden på.

Folk går på festivaler, spelar kubb, åker till Gotland, solar på en båt – och för att inte tala om alla jävla grillkvällar som folk verkar syssla med? Jag blir väldigt sällan bjuden på en grillkväll och i princip aldrig en sån där perfekt vid vattnet med kulörta lyktor, nattdopp och rosévin.

När jag var i ett förhållande brukade jag fantisera om hur det skulle vara att vara singel under sommarmånaderna. Hur pirrigt och härligt det skulle kunna vara att träffa någon en sommarnatt och vandra barfota hand i hand när solen gick upp och fåglarna vaknade. En känsla av att allt kan hända och att man bara kan ge sig hän fullt ut och låta sommaren drabba en. 

Men nu är jag där. Som singel. 29 år om två veckor och det där pirret och de galna festnätterna med vännerna verkar vara långt utom sikte. Istället sitter jag med mina föräldrar i en stuga och lyssnar på radio.

Sommaren gör mig stressad. Den är så kort och det mesta rinner bort. Hur fan ska jag hantera dessa bittra känslor? Det är inte vackert och jag är inte stolt över det, men så är det. Varje år. Snälla ge mig terapi eller en snygg man som löser alla mina problem.

Men vad säger ni? Sjukt konstigt förslag kanske som jag kom på exakt nu i skrivande stund…. Men tänk om det finns några sköna singeltjejer som läser detta och som känner likadant? Tänk om vi skulle träffas och dricka mängder av vin och vara bittra ihop istället? Jag är lätt att hitta på Facebook ”cecilia salamon” (världens mest lättgooglade namn) – skriv till mig så sätter jag ihop en gruppkonversation. JA!? 



2 kommentarer

  1. Johanna · 5 juli

    Känner igen känslan, men jag flydde aaaalltid utomlands för att slippa det. Första sommaren hemma nu (flydde även från pojkvännen utomlands tidigare, varit par 2.5år) och det beror nog mest på att vi har en liten tjej nu :)

    Bra att du tar tag i det, lycka till med att hitta andra! Kul! Kram

  2. Marie · 5 juli

    Åh, bäst förslag! Hade lätt varit på om jag varit i Stockholm.

    Känner för övrigt igen mig i det du skriver. Framför allt blir jag så lätt deppig på sommaren. Älskar den, men när man väl har sina dåliga dagar så stämmer de så illa överens med det soliga vädret och allt det vackra runt omkring – och i den kontrasten blir deppen extra deppig. Sen är det ju den där stressen över att behöva ta till vara på den här korta tiden (kan ju nämna att jag blir grymt avundsjuk på dig som får vara på landet).

    Tack för att du delar med dig så mycket, det är en befriande känsla att läsa din blogg. Hoppas du blir tillfreds med sommaren till slut.

Kommentarer är avstängda.