Jag ger frilansandet en sista chans!

Hej hej från min bipolära vardag där känslostämningar och insikter ändras var tredje timme =). Så här har den senaste känslostormen sett ut:

Dag 1: Jag får sparken, funderar på att flytta ut i en stuga på Nya zeeland och gråter hejdlöst eftersom livet känns så misslyckat.

Dag 2: Jag får nya krafter, beslutar mig för att mitt kall i livet är att jobba med barn och skickar iväg en ansökan om att bli certifierad att få arbeta med barn i Australien och sammanställer en lista med varenda child care- jobb som går att hitta i närheten. Börjar dessutom googla småstäder i Australien eftersom ”all trafik gör mig tokig”.

Dag 3: Tar en morgonpromenad längst stranden, sätter mig och tittar ut över havet och fylls av en stark känsla av att det är frilansandet jag ska syssla med på heltid. Jag ska ju skriva. Att vara helt fri och sköta sitt eget företag är ju det jag har strävat mot i så många år, även om jag tappat bort mig själv på vägen så många gånger. Jag måste helt enkelt ge det en hundra procent ärlig chans innan jag söker mig någon annanstans.

Dag 4: Sitter just nu på ett café med hundra tankar och högtflygande drömmar. Det här blir nog bra. Jag tvingar mig själv att se på det jag har istället för att bara fokusera på allt jag saknar. En fin lägenhet (utan möbler förvisso, men det kommer!), en fantastisk pojkvän som är min bästa vän, en vacker strand och en varm sol utanför dörren, ett kvarter som myllrar av mysiga ställen. Äventyr som ska upptäckas och vänner att lära känna. Jag måste bara våga stå kvar när det svajar. Tålamod. Tålamod.

dbbe42310a0eee1b96ee5af37d17437c
743422e5795d178bab6f728cc1cf59ce
8b97a073bf0a2ae93bdb70d1e3ab35a2
Så här romantiskt ser det aldrig ut när jag jobbar så jag får låna några inspirerande bilder från andra som lyckats fånga den där ”frilanskänslan” man så gärna vill åt. 

Kommentera

Det enkla året


Vet ni vad jag tror att vi alla måste sluta med? Jo, att tänka att allt kommer att bli så himla svårt och komplicerat! När jag skulle resa iväg sa säkert fem olika personer till mig att:

– oj,oj, du vet väl att Australien har världens strängaste gränskontroll? Du kommer att få det riktigt tufft när du ska gå igenom den.

Eller så sa de:

– Visste du att Australien har världens farligaste djur? Glöm inte bort att skaka skorna innan du sätter på dig dom, heheheheh…..

De här två löjliga sakerna gjorde att jag på allvar började tvivla på om jag skulle resa hit. Tänk om det skulle bli problem med mitt visum och jag skulle låsas in i ett trångt rum med ett gäng aggressiva gränspoliser och knarkhundar? Och tänk om jag skulle få ett spindelbett och dö? Kanske lika bra att hålla sig inom Europa ändå….

Hur blev det då?
Jo, visumet tog en dag att få ungefär och det var bara att DANSA genom gränskontrollen. Ingen brydde sig ens om att titta i min väska eller att ställa några jobbiga frågor. Och nej, jag har än så länge inte stött på en enda livsfarlig insekt eller mött någon annan som har gjort det heller.

En annan grej som jag själv tänkte mycket på och som andra också ständigt påminde om mig om var att jag skulle förbereda mig på att det skulle kunna bli väldigt svårt den första tiden. 

Svårt med språket
Svårt att lära känna folk
Svårt att hitta ett boende
Svårt att skaffa ett jobb
Svårt att anpassa sig till en ny kultur

osv osv.

Så när vi hittade en lägenhet efter bara en vecka och allt gick extremt smidigt med inflyttningen så väntade jag bara på att det skulle gå åt helvete på något sätt. Varför fick vi lägenheten så enkelt? Var det något stort fel med den som vi missat? Och när jag inte hade haft minsta ångest eller hemlängtan så gick jag och väntade på att det skulle vända. För inte kunde jag bara må bra? Och när jag och Johan var mer nykära än någonsin så gick jag och väntade på att vi skulle ha vårt första gräl. För inte kunde det väl fortsätta på det sättet hur länge som helst? Och så där har det hållit på. Det är som att jag inte har vågat lita på att det är bra eftersom jag var beredd på att den här första tiden skulle kännas så himla tuff. Men sanningen är att det har varit enkelt. Det har inte varit svårt att lämna Sverige för ett liv i Australien. Nästa vecka börjar jag mitt nya jobb och imorgon kväll ska jag träffa några tjejer som jag lärt känna här. Det går framåt. Visst, vi har inga möbler, är panka som råttor och kanske har spenderat några för många kvällar endast med varandra som sällskap. Men det är ändå okej. Jag har slutat att vänta på katastrofen.

Jag har bestämt mig för att det här ska vara det enkla året. Allt kommer lösa sig. Och stöter man på problem så får man reda ut dem då. Jag är trött på att oroa mig för varenda sak som KAN hända. Det kommer säkert att hända en massa skit under det här året men det kommer hända vare sig jag nojjar mig eller inte över det.

Det kan vara bra att tänka på alltså. Om du tvekar på att följa en dröm för att du tror att det kanske kommer att bli svårt. Det behöver det inte alls bli! Det är bara en massa praktiska grejer som man betar av, och sen vips har du tagit det där läskiga klivet och inser att det inte alls var så jobbigt som du trodde. Det kanske rent av var barnsligt enkelt?

mat

IMG_7112 IMG_7117   
Två enkla grejer. Promenera i solen och att äta pasta på kvarterskrogen.

4 kommentarer | Kommentera

Kärlek på lika villkor

Jag fick möjlighet att skriva ett inlägg för Happy pancake om kvinnohistoria kopplat till familjelivet och rätten till den egna kroppen. Det var intressant att göra research och jag blev både ledsen, stolt och frustrerad på samma gång. Ledsen eftersom kvinnor har behandlats som djur i historien utan något som helst värde. Stolt över hur extremt långt vi har kommit i kampen för jämställdhet. Och frustrerad över att vissa (män)niskor fortfarande ifrågasätter det faktum att kvinnor alltid har varit och fortfarande är förtryckta i samhället.
Womens-Rights

”Idag, tisdag den 8:e mars är det internationella kvinnodagen. På Happy pancake vill vi uppmärksamma detta genom en tillbakablick på det svenska samhällets syn på kärlek genom historien; med fokus på kvinnans rättigheter (eller kanske snarare avsaknaden av rättigheter!). Rätten att ha makten över sin egen kropp är central i ett demokratiskt samhälle. Att själv bestämma vem man skaffar barn med eller har sex med har alltid varit, och är än idag, en viktig och brännande politisk fråga. Vi säger bara en sak: allt var inte bättre förr! 

HISTORISKT VIKTIGA ÅRTAL

1700-TALET: 

Fram till slutet av 1700 talet fick du bara skaffa barn med den person som du var gift eller trolovad med för att inte dömas för ”horsbrott”. Detta medförde att många kvinnor valde att mörda sina spädbarn för att undvika skammen som ett utomäktenskapligt barn medförde. År 1778 stiftades en lag som tillät kvinnor att anonymt lämna in sitt barn till Barnhuset för att minska barnmorden. Att föda barn var inte heller riskfritt. En kvinna av hundra dog i barnsäng.

På 1700-talet var kvinnan skyldig att lyda mannen och hon hade arbetsplikt i hemmet. Mannens tillstånd krävdes för att hon skulle få arbeta utanför hemmet eftersom han var ansvarig för sin frus skulder. Däremot kunde mannen sätta sig i skuld utan att fråga sin fru och han kunde betala sin skuld med kvinnans pengar (om hon hade med sig några pengar in i äktenskapet). På det stora hela var kvinnans roll att tjäna mannen och uppfostra och föda barn.

alehousedoor_henry_singleton.original

1800 -TALET:

I mitten av 1800-talet betraktades våldtäkt fortfarande endast som ett brott mot allmän ordning eller ett egendomsbrott mot kvinnans make eller fader. Våldtäkt inom äktenskapet existerade inte enligt dåtidens lagar. Äktenskapet var huvudsakligen en ekonomisk fråga och föräldrarna hade stor makt över vem du gifte dig med. Kvinnor hade inte speciellt mycket att säga till om i valet av livspartner och fram till och med år 1884 stod ogifta kvinnor under manligt förmynderskap. Att få igenom en skilsmässa var nästintill omöjligt.

1884 – Den första motionen om lika politiska rättigheter för kvinnor och män väcktes i riksdagen men avslogs. Efter detta kom frågan om rösträtt upp gång på gång utan resultat.

1853 startade Fredrika Bremer landets första kvinnoförening, Stockholms fruntimmersförening för barnavård. Hennes roman Hertha blev viktig för den kommande kvinnorörelsen.

1858 kom lagen om att en ogift kvinna fick bli myndig vid 25 års ålder.

youngwomanironing

1900 -TALET:

I början av 1900-talet var fortfarande preventivmedel något som var förbjudet att tala högt om och abort var strängt förbjudet. En lag med namnet ”Lex Hinke” förbjöd all spridning av kunskap om preventivmedel och avskaffades först 1938. Trots detta fanns det flera läkare som valde att trotsa lagen och sålde preventivmedel på sina mottagningar. Dessutom bildades en rad föreningar som syftade till att sprida kunskapen om preventivmedel: Föreningen för moderskydd och sexualreform bildades 1911 och arbetade för en ny sexualmoral där ”varje man och kvinna verkligen äro far och mor för sina egna barn”.

Homosexualitet har överlag varit ett tabubelagt område och har varit förbjudet såväl av kyrka som av stat. Mellan 1865 och 1944 användes strafflagens kapitel 18 paragraf 10 om ”otukt, som mot naturen är” för att döma homosexualitet. Det var alltså inte förrän 1944 som homosexualitet avkriminaliserades i Sverige.

1919 – Kvinnlig rösträtt införs och kvinnor får för första gången i svensk historia göra sin röst hörd i politiken under valet år 1921.

1938 – blev det lagligt med abort om ”graviditeten utgjorde ett allvarligt hot mot kvinnans liv”.

1915 – kom en reform som gjorde det enklare för par att  skilja sig.

1964 – P- piller godkänns i Sverige. Detta bidrar till en enorm frihet för kvinnor att själva bestämma när de vill skaffa barn (trots att de första p-pillerna hade starka biverkningar).

1965 – kom en lag som gjorde det möjligt att dömas för våldtäkt inom äktenskapet.

1972 – blev Sverige världens första land att tillåta att transsexuella på laglig väg byter kön, och erbjuda fri hormonterapi.

1975 – Den abortlag som gäller i dag trädde i kraft. Rätten att själv bestämma om man vill göra abort fram till vecka 18.

1979 – slutade man att använda den medicinska klassificeringen av homosexualitet som en form av psykisk störning.

1999 –  införde Sverige, som första land i världen, en lagstiftning som kriminaliserade köp, men inte försäljning, av sexuella tjänster.

2009 – Samkönade äktenskap införs vilket ger alla kärlekspar rätt att vigas i kyrkan oavsett kön.

13 Mary Cassatt (1844-1926). Woman at Her Toilette 1909 (2)

Källor: Stockholms stad, stockholmskallan.se, rfsu, jämställ.nu, länsstyrelsen. 

 

Vi har kommit en lång, lång väg och vi har mycket att fira. Trots detta är arbetet för ett jämställt samhälle inte klart. Vi behöver tillsammans, kvinnor och män, kämpa för att nå det målet. I vardagen, i politiken, i skolan, på arbetsplatsen, i vår egna familj. Att själv få välja den man vill dejta och ligga med är en självklarhet för de flesta i Sverige idag, men fortfarande ser det inte ut så i stora delar av världen. Därför är det så viktigt att värna om rätten till sin kropp och den fria kärleken. 

Sträck på dig lite extra idag och var stolt över de framsteg som kvinnorörelsen har kämpat för under de senaste århundraden. Utan deras kamp skulle vi tjejer fortfarande vara omyndiga och rättslösa. I dag kan vi välja kärlek framför ekonomisk trygghet och själva välja hur vi vill leva våra liv.

Hur väljer ni att uppmärksamma den här dagen?”

2 kommentarer | Kommentera

Saker min mamma lärt mig

1. Böckers betydelse
Från att jag var en liten knubbig bebis tog mamma med mig till biblioteket för att välja ut barnböcker, vecka efter vecka. När jag blev tonåring och inte vill följa med längre så lånade mamma böcker från hyllan ”ung vuxen” som hon släpade hem. Vissa av dom läste jag faktiskt och många av mina starkaste bok-upplevelser kommer från den här tiden. Peter Pohl, Per Nilsson, Roald Dahl, Astrid Lindgren… Mina favoritböcker var ”Jag saknar dig jag saknar dig” och ”Korpens sång”. Innan jag och min syster skulle somna läste mamma högt för oss tills jag egentligen blev alldeles för gammal. Det var det mysigaste jag visste. Och mamma läste och läste trots att hon höll på att somna så att jag fick väcka henne. Idag läser jag tyvärr inte så mycket som jag skulle vilja (det är ju så mycket mindre ansträngande att se en serie eller lyssna på en Podcast!), men jag vet att böckernas värld alltid finns där för mig när jag återvänder. Och jag älskar fortfarande att gå till biblioteket. Det är som en kyrka för mig. Där står tiden still och jag känner mig trygg.

2. Att dricka varm mjölk med honung
När jag inte kunde sova fick jag alltid en mugg med varm mjölk och honung och så kändes det bättre efteråt. Idag, 28 år gammal, står jag fortfarande mitt i natten och klunkar i mig denna dryck när jag känner mig orolig och inte kan somna. Det hjälper.

3. Att vara en O-snobbig kulturtant
Jag tror att jag varit på nästan varenda museum och teater som finns i Stockholm! Mina föräldrar har aldrig varit snobbiga utan tagit med mig på allt från Dramaten till små skolpjäser. Varje helg vecklade mamma ut kulturbilagan i DN och läste högt om vilka aktiviteter staden erbjöd. Körsång i en kyrka? Ytterligare ett besök på Cosmonova? Eller se en nytolkning av Shakespeare i Hagaparken? När mamma och pappa går på Kungliga operan eller Dramaten har dom på sig typ mjukiskläder bland alla tanter i pälsar och gubbar i kostym. Dom bryr sig verkligen inte om att passa in.

4. Att jag kan bli vad jag vill
När det var dags för mig att välja gymnasium satt min mamma med mig i TIMMAR bland högar av glossiga kataloger för att välja gymnasielinje. Jag hade verkligen ingen aning om ifall jag ville läsa frisör, barn och fritid, restaurang eller samhällslinjen. Mamma försökte hjälpa mig genom att göra någon slags uteslutningsmetod för att sålla i högarna. Inte en enda gång minns jag att hon la någon värdering eller press på mig vad jag skulle plugga. (Vilket säkert är svårt för en förälder som ju vill att barnet ska lyckas i livet!). Jag kommer från en akademikersläkt där alla är psykologer, socionomer eller läkare. När jag hoppat av utbildningar eller slutat på jobb så har mina föräldrar så klart blivit oroliga, men jag har aldrig känt någon besvikelse. Nu när jag ska flytta till andra sidan jorden så tror jag inte riktigt att mina föräldrar förstår varför jag behöver göra det, men dom stöttar mig i det.

5. Att man aldrig blir för gammal
Min mamma är 64 år och hon skaffade precis Facebook och ett LinkedIn- konto. För två år sedan blev hon uppsagd efter att ha arbetat halva sitt liv på Telia, på grund av nedskärningar. Istället för att vänta på pensionen skolade min mamma om sig till… lärare! Nu arbetar hon som speciallärare för barn med särskilda behov och hon älskar det. Jag kanske även ska tillägga att hon startade ett eget företag vid sidan om (som det tyvärr inte riktigt blev något med) men bara en sådan sak – att dra igång en enskild firma när man varit anställd i över 35 år på samma jobb. Det är verkligen aldrig för sent att lära sig nya grejer.

200_s

En kritvit dotter i sin allra finaste baddräkt och en nästan lika blek moder. Någonstans i sommar-Sverige.


Bloggposerna satt i redan som elvaåring.

Jag och min ömma moder vid tolvslaget på nyårsnatten, cirka 20 år sedan. Jag ser orolig ut.

Jag spexar lite och vill ha uppmärksamhet samtidigt som mamma försöker läsa en bok. Vi är ute på landet – därav allt trä.

Vad har du lärt dig av din mamma? Berätta gärna! 

Ps! Tack för fina kommentarer i ”God jul – inlägget”. Det värmer som vanligt så mycket! Vill också be om ursäkt för att jag inte bloggar så mycket just nu. När jag flyttar till Australien hoppas jag att inspirationen ramlar över mig! Hoppas bara att ni är kvar då….

7 kommentarer | Kommentera

Kan inte gå tillbaka nu

Sista dagen på Nya Zeeland. Imorgon kliver jag på ett flyg mot ett decemberkallt Stockholm. Jag antar att många saker kommer att drabba mig. Känslan att kliva in i en tom lägenhet och stänga dörren efter att ha levt i ett kollektiv i nästan en månad. Känslan av att kyssa Johan på flygplatsen och veta att det kommer att dröja tre månader tills nästa gång. Känslan av iskalla vindar som letar sig in under jackan efter veckor av solvarm hud. 

Kanske borde jag skriva att jag saknar mitt hem, mina katter, min familj, mina vänner, svenskt bryggkaffe och uppladdningen inför julen? Att jag längtar efter att plocka upp julpysslet från källaren och tända första adventsljuset framför en kopp glögg? Men sanningen är att jag inte känner detta. Jag försöker känna det, men jag gör det bara inte.

Rösten som i åratal har viskat om ett annat liv går inte längre att tysta eller distrahera. Jag vet det nu. Jag kommer flytta från Sverige och jag kommer göra det snart. Oavsett terapi, medicin eller akrylmålningsklasser på Medborgarskolan; jag kommer inte kunna bli helt lycklig i Stockholm. Jag har sett glimtar av ett annat liv, förstått hur det kan kännas, och det går inte att gå tillbaka efter det.

3 kommentarer | Kommentera

Har jag råkat ut för näthat?

Det är en jävligt trist verklighet att kvinnor som på något sätt syns och hörs i offentligheten ofta drabbas av näthat på olika sätt. Det kan handla om hot, personliga påhopp eller sexuella trakasserier. Jag har kommit lindrigt undan och har aldrig behövt vara riktigt rädd, men även jag har fått min beskärda del av näthatet. I mitt fall från män som verkar ha en rubbad syn på kvinnor och sex.

Jag fick frågan från den här bloggen om jag inte kunde skriva om min erfarenhet av näthat, och självklart vill jag vara med och upplysa det. Det tas verkligen inte på tillräckligt stort allvar av polis och samhället. Jag tror att det beror på att det främst är kvinnor som drabbas och kanske främst unga kvinnor, som rör sig på sociala medier. Det verkar som att när något rör unga tjejer så kan man vifta bort det med en axelryckning. Det är inte riktigt högsta prioritet. Men jag undrar hur det hade sett ut om män hade systematiskt blivit utsatta för dessa hot och övergrepp?

Det obehagliga i allt detta är att näthat tystar. Det skrämmer folk till att inte våga uttrycka starka eller provocerande åsikter. Det skrämmer kvinnor till att inte våga ta plats i offentligheten. Det är också läskigt hur lätt det är att ta reda på information om vem som helst idag. Har du en blogg så är det en del av ditt jobb att enkelt kunna kommunicera med dina läsare, men vissa drar fördel av den här öppenheten och förstår inte var gränsen för ett privatliv går.

Här har jag valt att publicera några av de sms jag har fått de senaste åren. Jag har sparat dem ifall jag skulle behöva gå till polisen. Personerna har haft mitt privata nummer vilket har känts extra obehagligt. Jag har dessutom fått både mail, samtal och kommentarer på bloggen. När det händer har jag fått en olustig känsla i kroppen, nästan som att jag har känt mig förgripen på – trots att det bara är skriva ord.

Jag har valt att publicera nummer och mailadresser eftersom jag inte tycker att man förtjänar anonymitet när man skriver den här typen av meddelanden.

3 kommentarer | Kommentera

Livet just nu


Jag tänkte berätta om statusen för hösten/vintern och ge er en liten relations-update! Sommaren kändes väldigt rörig för mig. Hade ingen aning om hur framtiden skulle se ut, vad jag ville arbeta med, om jag skulle lägga ner skrivandet helt, hur jag och J. skulle fixa ett långdistansförhållande, var jag ville bo OCH SÅ VIDARE. En riktig livskris-sommar var det! Men nu i september känner jag att allt äntligen har landat och att jag har hittat ett slags lugn och en inre kompass.Tror att vi behöver krisa då och då för det är det enda sättet att påbörja en förändring och fatta rätt beslut. (Okej alla behöver nog inte krisa två gånger i månaden haha). De bitarna som har börjat falla på plats är dels att jag verkligen trivs med att arbeta på ungdomsgården. Känner att jag dels är jävligt bra på det jag gör (!!) och att det är både stimulerande och utvecklande. Av de här helgerna på gården i ett ganska tufft och utsatt område känner jag att jag vuxit i min ledarroll och blivit självsäkrare. Du behöver inte vara en hård, stor och stark man för att få respekt och det är häftigt att få det bevisat för sig.

När det gäller Johan och det faktum att vi inte kommer att ses på flera månader har jag insett att det faktiskt handlar om att bara bestämma sig. Nu räcker det med dramatik, velighet och bekräftelsebehov – jag har bestämt mig för att detta kommer att hålla och då är det bara så. Vad spelar några futtiga månader för roll när man kan se en framtid med en person? Ibland bara måste man satsa och skita i alla tvivel. Vi kommer att klara det här tillsammans för att vi älskar varandra. Punkt.

Sedan kan man aldrig veta någonting om framtiden – känslor är en färskvara som kan förändras om man inte ger dem bränsle och en relation är inget som bara ”är” – det är något man måste jobba med och för. Men man kan bestämma sig för att lita på den andre personen, lita på sig själv och att lita på kärleken som finns där.

Vi kommer att kämpa på under hösten (thanks God för FaceTime!) och någon gång i vinter hoppar jag på ett plan till andra sidan jorden för att få vara med honom. Först ska jag tillbringa 1-2 månader i Nya Zeeland i hans ”lyxkollektiv” haha. Han bor i en fet villa med pool ihop med fem hippies med dreads som röker på och brygger sitt egna vin och en gris, en hund och en katt. Detta ligger mitt ute på landet och det är också där hans bryggeri finns som han arbetar på. Under den här tiden kommer jag arbeta med ett ”HeMliGt SkRiVprOjeKt”. Sedan är planen att dra till Australien i cirka ett halvår. Där kan J. Hitta ett nytt bryggeri att jobba på, jag kan arbeta med barn/ungdomar, skriva och yoga. Vi hyr en lägenhet i Melbourne och njuter av att skita i svensk vinter. Och efter det får man helt enkelt ta det som det kommer! Tillbaka till Sverige eller kanske bo i Köpenhamn? Det kommer visa sig.

Livet löser sig själv under tiden så länge man tillåter sig att följa sin egen kompass och göra val som känns rätt i magen och hjärtat. Allt behöver inte gå exakt enligt planerna heller. Om häften av detta jag precis skrivit ned sker blir jag överlycklig. Och kanske händer det något annat ännu bättre? Är så förväntansfull inför framtiden! Och jag kan inte vänta tills jag får kyssa den här lilla herren igen.

2 kommentarer | Kommentera

Stolt mångsysslare

Varje gång någon frågar mig vad jag arbetar med så blir jag lite stressad och vet inte riktigt vad jag ska svara. Jag gör ju så många olika saker att det inte går att formulera i en mening. Ibland säger jag ”jag är frilansjournalist” och ibland säger jag ”jag är fritidsledare” och ibland blir det någon luddig utläggning om att jag både ”frilansar, bloggar och arbetar med barn och ungdomar”… Men det värsta jag gör mot mig själv ibland, det är när jag säger något förminskande i stil med att  ”jaa, vad gör jag egentligen? Jag är väl typ halvt arbetslös och hattar runt med olika ströjobb…”

Jag vet inte varför jag säger så? Så ÄR det ju inte. Jag har ju VALT det här livet eftersom jag inte VILL ha ett 8-5 jobb. Men ju äldre man blir ju större blir förväntningarna från omgivningen och en själv om att man ska ”veta vad man vill bli när man blir stor”. Och jag har verkligen känt mig kass när ens vänner gör karriär och tjänar 35.000 kronor i månaden och har snygga jobbkläder och jag liksom är barnvakt…

Men när man börjar snegla mot andra och jämföra sig så är det viktigt att söka inåt, stå upp för sina val och veta varför man valt att göra dem. Jag försöker tänka på att det faktiskt inte finns någon levande människa på jorden som sitter inne med facit över hur man bäst lever sitt liv. Framför allt inte hur JAG bäst lever mitt liv. Det måste vi alla komma på själva. Speciellt i vårt västerländska priviligerade land där vi är bortskämda med att ha möjlighet att ha ångest över allt som vi kan göra. För många (till exempel för mig) handlar inte ett arbete bara om att kunna försörja sig för att överleva, utan det ska också vara självförverkligande, kul och meningsfullt.

Istället för att tänka på allt jag saknar ska jag försöka bli bättre på att se allt som jag har. Försöka se att jag är lyckligt lottad som har möjlighet att göra så många olika roliga saker. Skriva, blogga, jobba på läger, jobba med fantastiska barn och ungdomar, kunna resa när jag vill (fördelen med att bara vara behovsanställd), ta sovmorgon när jag behöver det (fördelen med kvällsjobb), slippa rusningstrafiken och känslan av ett ekorrhjul. Jag är en stolt mångsysslare!

Visst, jag kanske inte kommer kunna shoppa dyra kläder, åka taxi, äta ute på fina restauranger eller renovera köket – men är det så viktigt för mig? Svar: nej. Det kanske är jätteviktigt för någon annan och även känslan av 100 % ekonomisk trygghet och stabilitet. Då ska den personen så klart sträva efter en annan typ av arbete och vardag. Men vi måste inse att vi alla är olika. Du måste söka efter ditt bästa sätt att leva ditt liv på. ♥

fd11a5fad4f1e90c1932f79cfcb44cba 275166948b16dcc5f4e98dbfb51c50476e259d86afa2eb9db18201309bb79f83 a67ecdd4b08a4add1d0015b1493565531a236287230c9c7ce9ee56c92727c5f7 bf3231ef5d18b04f30d7a488011542b1

Kommentera

Var en rebell

Jag har aldrig tänkt på mina föräldrar som några rebeller direkt. De är väldigt mycket ”mamma och pappa” över dom. Alltid cykelhjälmen på och aldrig slänga mat. Men något som slog mig här om dagen var att de ändå har gått sin egen väg väldigt mycket. Och att jag tror att jag har påverkats mer av det än vad jag tror.

Min pappa studerade aldrig vidare som resten av sina syskon som blev psykologer och socionomer, för han tyckte skolan var alldeles för tråkig. Men kanske mest okonventionellt av allt; han vägrade att följa med till synagogan en dag som tonåring, och efter det fanns det ingenting som farmor eller farfar kunde göra för att få honom att ändra sig. Han uppfostrades i en judisk familj där religion och tradition präglade familjen starkt, men han trodde inte på Gud. När hans syskon åkte till Israel, lärde sig Hebreiska, åt koshermat och uppfostrade barnen enligt judisk tro, träffade han en tjej från en kristen svensk familj (mamma) och lät barnen äta korv. Han bröt mot alla regler och det kan inte ha varit helt enkelt.

Min mamma växte upp i ett klassiskt hem på 50- talet där mormor var hemmafru och morfar Ingenjör. Som flicka förväntades min mamma ha söta klänningar och flätor i håret. Och hon skulle såklart leka med dockor. Men mamma hatade det. Hon grät varje gång hon blev utklädd till prinsessa och vägrade leka med sina ”flick-leksaker”. Istället valde hon långbyxor och att leka med pojkarna i kvarteret med deras ”pojk-leksaker”. När hon blev tillräckligt gammal för att bestämma själv klippte hon av sitt långa hår jag har aldrig i hela mitt liv sett henne ha på sig läppstift.

När jag växte upp blev jag aldrig ”uppfostrad”. Det kanske låter konstigt men ingen hemma sa åt mig att tugga med stängd mun, sitta ordentligt på stolen eller att borsta håret. Jag har aldrig känt förväntningar på mig att bli eller vara på ett speciellt sätt av mina föräldrar. Det har på många sätt varit en jävigt jobbig och turbulent uppväxt med mycket bråk och skrik (min pappa var skitdålig på att hantera 3 tonårsdöttrar och fick utbrott för allt) – och där och då längtade jag såklart efter lugna söndagsmiddagar och välstädade hem som hos mina vänner… men så här i efterhand kan jag ändå se att det har format mig att bli en individualistisk person med väldigt fria tankar.

Jag avskyr verkligen när folk förklarar för mig hur ”saker och ting ska vara”. Jag är inte alls säker på att tvåsamhet och kärnfamiljen är det enda rätta. Jag är inte säker på att jag vill leva i Sverige. Jag är inte säker på att jag tycker att det är viktigt att tjäna mycket pengar. Jag är inte säker på att jag tycker att man måste jobba 40 timmar i veckan. Jag är inte säker på att man måste använda BH, ansiktsrengöring eller jeans. Jag är absolut inte säker på att man någonsin behöver bete sig ”som en vuxen”. När någon försöker forma mig till att ”tona ner mig, lugna ner mig, uppföra mig” så får jag panik. Middagar där alla ”leker vuxna” och pratar om skitsaker som inte betyder något får mig att vilja dra ett opassande skämt om analsex. Jag vill bli för full ibland, röka cigaretter fast det är farligt, äta makaroner och ost bara för att det är gott och skratta lite för högt på den där festen.

Låt ingen lura dig att de vet vad livet går ut på. Och låt ingen trycka in dig i en mall som inte passar dig. Var så mycket rebell du kan, på ditt sätt.

3 kommentarer | Kommentera

LIVET LIVET LIVET

Kom precis hem från två välbehövliga dagar på landet. Vi har ätit pasta, druckit vitt vin, spelat Alfapet, China-schack och kort, promenerat i skogen, nattbadat, gråtit (bara jag), klappat ett föl, myst och pratat, pratat, pratat.

Det tog ungefär ett dygn för oss att varva ner och komma in i ”landet-lunken”, de första timmarna bråkade vi och ville ta första bussen hem :) .Det är ju en så jävla speciell situation som vi befinner oss i. Det finns inga rätt eller fel och inga enkla lösningar. Att få ett förhållande att fungera över andra sidan jorden, på obestämd tid, är inte enkelt. Det suger. Jag brottas med att skydda mig själv från att bli sårad samtidigt som jag vill ta tillvara på de här få sommarveckorna vi har tillsammans.

Jag kände i alla fall att vi tog ett myrsteg närmare någon slags ”plan” och redde ut en del… Fick också tid till att fundera på vad JAG vill och vilka drömmar jag har. På sommaren när en är ledig och kanske lite uttråkad så kommer ju gärna de här tankarna. Känslan av att man undrar vad fan en håller på med egentligen? Jag tror att det är nyttigt. Att alltid slå undan den typen av tankar genom att ”tänka positivt på allt bra som en har i livet” är inte alltid lösningen! Det är okej att ifrågasätta sina livsval, om en inte vågar göra det så blir det ju aldrig några förändringar gjorda. Har en lång väg att gå känner jag innan jag finner sinnesro, men jag tror att jag insett vad som saknas, och vilka förändringar som behöver göras. Stora förändringar. Det känns skrämmande, men också så självklart.

5 kommentarer | Kommentera