Manshataren i mig

Jag förstår om rubriken kan provocera. Hade det stått ”kvinnohataren i mig” och varit ett inlägg från en man hade det varit avskyvärt. Kunde dock inte bry mig mindre. För något i mig väcks varje gång jag är på dessa kontorshotell. En ilska mot högljudda, självsäkra män. Män som tar plats. Män i kostym. Jag känner mig så fruktansvärt liten och ”tjejig”. Antingen som en liten tjej i tajts och tandställning, eller som någon sexig liten detalj de dagar jag har klackar och smink. Det är något med deras sätt att tala i telefon som stör mig så in i helvete mycket. De verkar helt obrydda om att andra människor hör exakt allt de säger. De går inte undan, de ursäktar sig inte, de bara bullrar på. Kanske ställer de sig upp och går fram och tillbaka över golvet.

När jag har telefonintervjuer i mitt jobb försöker jag hitta ett ostört hörn. Jag är så extremt medveten om mig själv och hur jag uppfattas hela tiden. Sänker rösten, har mobilen på ljudlöst, ler och nickar mot alla.

Det som stör mig mest tror jag är att min egen inbyggda osäkerhet blir så synlig jämfört med dessa ånglokomotiv till gubbar. Eller jag vet inte? Kanske är det bara att de ser likadana ut, klär sig likadant och är så jävla… omoderna?

När jag ser en 20- årig någonting man med kostym och vattenkammat hår så vill halva jag krama om honom och halva jag ge honom en örfil. Små vidriga sälj- yngel som tror att de äger världen. Och det är på grund av deras brist på lyhördhet som kvinnor blir tillbakaskuffade. Deras energi går inte åt till att fundera på hur mycket de syns eller hörs, om någon ogillar dem eller om de varit tillräckligt trevliga på klockan tre- fikan? De kan lägga allt fokus på att bröla i telefon och sedan får de en löneökning och en dunk i ryggen av gubben bredvid.

Ja ni märker ju vad det här gör med mig. Mitt manshat alltså. Vad ska man göra med det?

Five-Promotional-Items-For-the-Savvy-Businessman

Obs! Mannen på bilden har inget med artikeln att göra.

Kommentera

Är det okej att nöja sig?

Har några olika saker jag vill prata om!

1. Idag är första dagen som jag inte kände jag jag behövde värktabletter. Det går år rätt håll – jaaay!!
2. Leendet? Det blir så ..spänt? Tog ungefär 20 olika selfies till det här inlägget. och Ja, ni ser ju själva. Katastrof.
3. Sitter på Business loungen idag och jobbar och är helt själv här. Vilken dröm!
4. Ok. Men det viktigaste jag vill prata om är frågan ”är det okej att nöja sig?”. Fick mig en rejäl tankeställare igår och vet varken in eller ut nu. Ni vet ju att jag kämpat med mitt frilansande i flera år. Och igår fick jag ett erbjudande om att komma tillbaka till fritidshemmet som jag arbetade på innan Nya Zeeland. En deltidsjänst på 50 %. Jag blev spontant jätteglad av att höra av dem. En underbar skola med härliga ungar, personal och föräldrar. Inget att klaga på. Men så fort jag lagt på luren så kände jag den där välbekanta känslan av misslyckande. Känslan av att inte komma framtåt. Att trampa på samma ställe. Jag tror att många kan känna igen sig i det, oavsett om det handlar om jobb, boende eller relationer. Just nu finns det två krafter som drar i mig. Den ena säger ”gud så skönt med en fast inkomst varje månad, ett trevligt jobb där du inte behöver överprestera och rutiner”. Den andra säger ”Cissi, du kommer aldrig lyckas om du inte satsar hundra procent på ditt skrivande och karriären. Du kan mer, bättre, högre!”.

Men kan det inte få vara okej att nöja sig och vara lite lat? Att inte alltid satsa mot stjärnorna utan bara mot trädtopparna?  Vet inte om de här tankarna beror på mina egna höga krav eller samhällets förväntningar. Vi lever i en slags Blondinbella- tid där man ska ÄLSKA att driva företag, tjäna så mycket pengar som möjligt och alltid ha tusen bollar i luften. Men det kanske inte är den jag är. Jag kanske bara vill må bra, ha ett jobb som känns meningsfullt och tjäna tillräckligt mycket för att slippa oroa mig över räkningarna.

Vad känner ni?

  

5 kommentarer | Kommentera

Livet på landet

Jag har alltid romantiserat livet ute på landet. Trott att så länge man får andas frisk luft och bo nära hav och skog så kommer man automatiskt att bli lycklig och harmonisk. Jag har klagat över den stökiga kollektivtrafiken i Stockholm, fimparna på marken, avgaserna, folks dryghet och hur konstigt det är att inte känna sina grannar. Men nu ska jag berätta en sak. Livet är faktiskt inte bättre ute på landet. I alla fall inte för mig. Och det är befriande att ha insett det. Jag kanske fortfarande inte vet vad jag vill ha, men jag vet i alla fall vad jag INTE letar efter. Det är alltid en början.

Ärligt talat håller jag på att dö av tristess. När Johan jobbar har jag absolut INGENTING att göra. Jag går promenader och sitter framför datorn. Och även när J. är hemma så finns det inte speciellt mycket att hitta på. Det finns några få restauranger (alltid tomma), en biograf (som spelar Fast and the Furiors 7 och Aviator 2), och en krog (där alkisarna hänger dagtid och som spelar dålig livemusik på fredagskvällarna). Det finns en galleria med lite affärer, McDonalds och Pizza hut. Det finns en stor matbutik. Utan bil går det inte att ta sig någonstans.

Igår hade vi bestämt oss för att gå ut på krogen. Vi hade länge pratat om att åka till en lite större ort 40 minuters bilresa bort och gå ut på en nattklubb. Jag var så sugen på att dansa, dricka vin och titta på människor! I ren förväntan hade jag satt på mig min snyggaste svarta klänning, köpt nya örhängen och till och med målat naglarna. En av döttrarna till familjen vi bor hos var snäll och skjutsade oss. När vi kom fram var det en liten halvtom krog med liveband som stängde kl 01.00. Sen var det bara att åka hem igen. Trots att det nyligen var löning, fint väder och lördagskväll var det helt dött ute.

Min poäng är att om du har känt som jag – gnällt över storstadens stökighet, så ha det här i bakhuvudet. Det finns så mycket att vara tacksam över! Tänk vad lyxigt det är att kunna gå på nya restauranger, museum och affärer varje vecka. Testa på nya träningsformer, söka olika typer av jobb, sitta på ett café en hel dag där bruset av människor aldrig tystnar. Att kunna gå på olika barer och nattklubbar och träffa nya personer varje gång. Att kunna gå vilse. Att hitta små smultronställen som du inte visste fanns. Att bli förälskad i ett nytt område, hitta en ny promenadslinga att gå eller att kunna åka buss eller tunnelbana överallt. Jag har varit naiv och bortskämd men nu vet jag bättre.

sweden-worldnews-farmer-sheeps2

Kommentera

Alone time

Hej bloggen (och ni eventuella bloggläsare som läser detta – hallå? Är ni kvar?)!

I dag har jag haft en egendag eftersom Johan arbetar på ett bryggeri i närheten heeeela dagen. Första gången jag är själv så här länge sedan vi reste iväg och det känns både lite läskigt och skönt! Jag har shoppat en massor av konstiga saker i en hälsokostbutik och köpt bohemiska kläder (ett par mintgröna haremsbyxor och en superkort singoalltop med massor volanger) som jag aldrig kommer att använda när jag kommer hem. Det händer något med mig på semestern. Jag tror helt enkelt att jag är yoga- girl…

Jag tänkte att ni kanske vill ha en liten uppdatering kring allt? Jag har nämligen bestämt mig för att ändra resplanerna något. Istället för att komma hem i slutet av maj åker jag antagligen hem 3 veckor tidigare istället. Jag ska berätta varför.

När man åker bort och lämnar sina rutiner hemma tycker jag att man ser på sitt liv utifrån med nya fräscha ögon. Det är nog supernyttigt och något man borde göra oftare. Jag har lärt mig så himla mycket om mig själv på bara de här 2,5 veckorna. Framför allt har jag lärt mig att jag är starkare än vad jag trott och att jag haft en massor av idéer om ”hur jag är som person” som inte ens stämmer.

Innan jag reste iväg hade jag egentligen ingen koll på Nya Zeeland alls. Jag visste att det var vackert och låg långt bort. Den orten där Johan skulle/ska arbeta på visste jag låg ute på landsbygden vid havet och på något sätt hade jag lyckats måla upp en otroligt romantisk bild av det stället. Jag såg mig själv vandra runt i någon långklänning, meditera på stranden och sitta på en altan och smutta vin och skriva min livs roman.

………..

………

…….

Igår kom vi fram till det här lilla samhället längst upp i norr och besökte bryggeriet. Det kunde inte ha varit ett större antiklimax. Det snålblåste och regnade när vi checkade in på vårt sunkiga motell som låg i anslutning till en restaurang och bar. På gatan utanför stod ett gäng kickerskillar och rökte och spände sina fula tatuerade armar (som hämtat från någon ungdomsfilm om gängvåld på 90- talet). Vi satte oss i restaurangen och beställde in middag. Den rultiga servitrisen sa trött att köket hade stängt. Runt oss satt ett stort gäng ortsbor och drack öl. Alla var ASPACKADE trots att klockan var 9 på en vardag. De gormade och skrek och det hela påminde om ett avsnitt från ”färjan”. Sammanlagt består ”stan” här av fyra gator med lite olika affärer och restauranger. Ingen (förutom tanten i bohemaffären) har varit vänlig mot mig. Det är så otroligt stor skillnad mot folk i de större städerna, där jag aldrig träffat snällare och mer pratsamma människor i hela mitt liv.

Det är lätt att tro att allt kommer att bli fantastiskt bara man reser till andra sidan jorden, men sanningen är att en håla är en håla; oavsett om den ligger i Skåne eller i på Nya Zeeland. Ni får ursäkta mig om jag låter som en vidrig snobb men jag vill inte bo en håla med rednex- lantisar. Det måste väl finnas ett mellanting? En mysig småstad, nära naturen med vettiga människor och lite saker att göra på dagarna? För jag lämnade ju Stockholm för att komma bort från storstan och all stress ett tag.

Så tillbaka till planen: Efter att ha gråtit en stund av besvikelse igår insåg jag att det faktiskt är helt okej att inte vilja flytta just hit. Och att jag är en person som tycker om att planera framåt. Jag ser ingen framtid här, men däremot är jag jättepeppad på att resa runt och uppleva så mycket som möjligt. Vi ska bland annat åka till städerna Wellington och Christchurch som jag har hört massor gott om. Kanske hittar vi någon plats som vi båda förälskar oss i, där det också finns ett bryggeri för J. Att jobba på? Det måste finnas något sätt att förena bådas drömmar och förväntningar.

Förlåt för världens längsta och rörigaste inlägg men det är så mycket tankar som snurrar i mitt huvud just nu. Som någon slags sammanfattning så ska vi resa runt precis som vi planerat med enda skillnaden att jag inte tror att jag vill bli kvar just här…

Imorgon bär det av till ett coolt naturområde som heter Taupo där vi stannar i 2 nätter och sen kör vi vidare till Wellington. Där tänkte vi hyra en lägenhet och stanna i minst en vecka. Längtar efter att få landa lite! ♥

Egenfrukost på ett café med Lena Dunhamns extremt fantastiska bok. Tyvärr smakade ”portabello-toasten” ingenting förutom grädde och resulterade i två timmars illamående =) =) =)

7 kommentarer | Kommentera

Att spela eller inte spela spelet? Det är frågan.

/Dagens inlägg från Happy Pancake´s blogg. Läs den här!/
.
Jag skulle vilja prata lite om det här med att “spela spelet” när det kommer till dejtande. Jag tror att ni alla vet vad jag menar?
.
Jag vet inte om det kommer från filmerna, tidningarnas artiklar om “hur du lättast fångar en partner” eller dammiga “sanningar” om hur män och kvinnor tänker? Det enda jag vet är att dessa regler har smugit sig in i alla fall mitt kärleksliv och spridit en unken doft. De har fått mig att skämmas och generas när jag inte följt spelreglerna, det har lett till att jag inte vågat visa mina riktiga känslor och till missförstånd, eftersom jag inte vågat fråga rakt ut vad som försiggår.
.
Spelreglerna handlar om att inte verka för angelägen, inte visa sig för lättillgänglig och intresserad. Inte ligga på första dejten, inte prata om framtiden, inte fråga om den andra personens känslor och absolut inte berätta att man längtar efter barn.
.
Nej, enligt spelet gäller det att visa sig lättsam, sval och lagom kåt. De trista gamla könsrollerna säger åt oss att “mannen ska få jaga och kvinnan ska låta sig jagas”.Jag har till och med läst en tidningsartikel riktad till unga kvinnor, med tipset att ställa en äggklocka när man pratar med HONOM i telefon för att vara säker på att man inte pratar för länge och på så sätt verkar för intresserad.
.
Jag vet inte hur det är med er, men jag känner bara att jag är så otroligt trött på dessa gamla ruttna regler. Kan vi inte bara enas om att dem hör hemma någonstans på 50- talet och inte idag? Min hundraprocentiga erfarenhet (ja, jag är bara 27  år men jag har inte legat på latsidan när det kommer till kärlek) är att i de relationerna som har blivit något seriöst så har det inte spelat ett dugg roll om man har följt spelreglerna eller inte. Jag har säkert gjort alla fel som finns “enligt regelboken”, som att säga “jag älskar dig” efter ungefär en kvart. Jag tror att den person som stöts bort av dina starka känslor, ändå inte var speciellt intresserad från början. Och då hade det inte spelat någon roll om du “gjort allt rätt”. Det hade inte blivit något i alla fall.
.
Så jag tycker att vi bara skiter i alla regler för vad man får och inte får göra när det kommer till kärlek och så litar vi lite mer på magen och hjärtat istället. Låter inte det som en plan?

d862ebc95d5709467040313b295bb8f1

Kommentera

Att göra sig fri

Ibland har jag en skavande obehagsklump i magen som jag inte riktigt kan lokalisera var den kommer ifrån. Det är först när den försvinner som jag kommer på att ”juste, det var ju den där middagen/mötet/intervjun jag inte ville gå på som är över”. Jag tror att det är bra att lära sig att känna igen kroppens signaler, och jag har mycket av min terapi att tacka för det. Många kör bara på och vips krockar dem in i den klassiska väggen. Men det sker inte över en natt. Kroppen har antagligen i månader försökt att berätta att något är fel. Genom huvudvärk, magont, hjärtklappning, sömnstörningar, trötthet… Ja, kroppen gör sitt bästa för att göra sig hörd, men många ignorerar detta, ändå tills kroppen ger upp att ge små hintar och drar i handbromsen. En dag får den nog och det är då du inte kan resa dig upp ur sängen ens.

Men har du lärt dig att tolka hintarna så behöver det aldrig gå så långt tror jag. För mig har det handlat om att lära mig att känna igen signalerna men inte låta dem styra mig eller hindra mig från det jag  verkligen vill göra. När jag ska göra något som jag känner prestationsångest för så reagerar min kropp reflexmässigt. Den ger mig en jävla dos av skakighet, svettningar, hjärtklappning och en känsla av att vilja fly. När det händer så finns det två alternativ. Det ena är att fly – det vill säga, avboka middagen/mötet/intervjun och på kort sikt slippa problemet. Det andra är att acceptera känslan och vänta ut den. För några år sedan valde jag oftast alternativ ett. I dag försöker jag välja det senare så ofta som möjligt. För grejen är att om du bara låter känslorna skölja över dig så kommer dem att mattas av och försvinna efter en liten stund. Jag brukar tänka att dessa panikångestkänslor är som en våg. ”Okej, här kommer den. Andas… ett..två..tre…fyra… fem…… Sådär, då var det värsta över.”

Vet ni vad jag är himla stolt över? Att den där cirkeln av trygghet som förut var väldigt snäv, nu har blivit så väldigt mycket större. Förstår ni hur jag menar här? Förut var listan som gav mig det där skavet i magen så mycket längre. Det kunde vara allt från att ta en fika med vän till att åka tunnelbana i rusningstrafik. En släktmiddag kunde få mig att må illa av ångest. Listan av saker som fick mig att känna mig trygg var däremot väldigt kort. Det var i princip bara att ”vara hemma och se på film med min kille”.

I dag kommer skvavet av mer ”normala” saker. Jag blir fortfarande nervös inför att gå på den där första dejten, bli kallad till en anställningsintervju eller att hamna på en fest utan att känna någon. Men det är okej att det är så. Det viktigaste är att jag inte flyr längre. Nu är trygghetslistan längre än obehagslistan. Jag kan resa, testa nya jobbuppdrag, lära känna nya personer och kasta mig ut i småläskiga grejer. Framför allt kan jag njuta av en skön hemmakväll i min lägenhet utan att behöva ha någon ”att hålla i handen.” Ensamheten skrämmer mig inte på samma sätt.

Tänk på det. Varje gång du tar dig igenom något som är obehagligt, så blir din trygghetscirkel större. Det blir mer utrymme för dig där du känner dig glad och avslappnat och du blir lite mer fri för varje gång.

20141020-103534.jpg

Dagens selfie i brist på annat. Måndag. Nu kör vi!

2 kommentarer | Kommentera

Lycka på burk

Det här inlägget har jag haft länge i mig. Det handlar om ANSIKTSVÅRD. Jag tror att de flesta kvinnor känner igen sig. Kanske är jag lite extra skadad efter alla år i ”tjejtidningsbranschen” men jag tror inte att någon går säker. Jag själv har nog också bidragit med saker som jag har skrivit bland annat här i bloggen. Jag ber om ursäkt för det. Min frustration handlar om den jäkla besattheten för hudvård och framför allt ansiktsvård som tränger sig in i varenda kvinnas badrum och medvetande. Som förfasar, ruinerar, förminskar och förlöjligar. Som får oss att tro att om vi inte köper dessa sju superkrämer och superserum så kommer vår hud att åldras minst femtio år på en natt.

Män däremot. De kan tvätta ansiktet med tvål och vatten en hel livstid och komma undan med att inte veta skillnaden mellan en fuktkräm och en fotkräm. Medan en kvinna som inte ”tar hand om sin hud” nästan ses som ofräsch. HUR kan hon gå runt med pormaskar och glansig panna? Har hon ingen spegel hemma?

Jag var på ett pressevent för någon vecka sedan för ett känt skönhetsmärke. Som sig bör gick jag runt efteråt och klämde lite på produkterna och ställde några intresserade frågor (egentligen kom jag bara för frukosten!). Jag pratade med en hudterapeut som arbetade på skönhetsmärket och hon förklarade varför just detta serum var livsnödvändigt att använda morgon och kväll. Jag sa då lite skämtsamt att ”Oj då! Jag som bara tvättar ansiktet på kvällen” varpå hon tittade chockat på mig.
– Vet du vad din hud är när du vaknar efter en hel natts sömn? Den är OREN.” Sa hon och nästan ryste när hon uttalade ordet OREN. Hon fortsatte.
– Under natten tränger GIFTER ut ur din hy och om du skulle ta en bomullstuss med en TONER så skulle den vara helt GRÅ. Med andra ord så sminkar du över SMUTSIG hy varenda morgon.”

Hon fick mig att känna mig som att jag var den snuskigaste människan på jorden och att om jag inte OMEDELBART skulle börja ta hand om min hy skulle mitt ansikte förfalla. Enligt henne var den grundläggande vett och etiketten för ansiktsvård följande och skulle utföras morgon som kväll utan undantag: Ansiktsrengöring. Ansiktsvatten. Ett förebyggande serum och en fuktgivande dagkväm. På kvällen skulle även ett nattserum adderas samt givetvis en nattkräm i stället för dagkräm samt en ögonkräm. 

Det är inte det att jag inte förstår att man gärna vill ha en fin hy. Jag förstår att personer med akne testar det mesta för att den ska försvinna och att man kan må dåligt över den. Men att jag som aldrig haft hudproblem näst intill blir uppläxad för att jag inte följer ”tjejtidningarnas ABC i hudvård” får mig att bli arg och ledsen. Ledsen för att vi tjejer alltid förväntas ha koll på allt och lägga ner så mycket energi, tid och pengar på något som ju ärligt talat är jävligt meningslöst.

Och här är hemligheten efter att själv ha skrivit och läst om skönhetsvård i fem års tid. Det finns inga mirakelkurer. Du behöver inte 78 olika produkter. Och du blir inte ett dugg lyckligare för att du använder ett super-glow-serum för 800 kronor. Morgon och kväll.

3 kommentarer | Kommentera

3 frågor 3 svar

Godmorgon! Jag passar på att svara på några frågor jag fått av er ♥

Alltså helt orelaterat till själva inlägget, men vet du eller har du chans att kolla, var bordet ni sitter vid kommer ifrån? Håller på o letar efter nytt köksbord till min nya egna lägenhet och vill hemskt gärna ha ett i typ samma stil <3
Svar: Min kompis Carro hälsar att bockarna kommer från IKEA och att det sen är vanliga golvplankor som hon satt ihop. Hon tipsar också om att man kan såga till playwood om man vill fixa en enklare bordskiva! 

Hej! Höll på med lite jobb och kom att tänka på journalisten som var nere hos oss på Malta i somras :) har jobbet kommit ut? Skulle vara kul att se! Vore också roligt att höra dig berätta om hur man tar sig fram i frilansdjungeln. Hur har du gjort? och vad är dina mål i skrivandet? :) Läser till lärare men alltid roligt att få ny inspiration av andras karriärer :) kram från mig som hämtade dig på flyget! :) .
Svar: HEJ!! Nu har jag suttit i en halvtimme och letat efter PDF:en på reportaget men hittar den inte. I alla fall så kom det ut i slutet av augusti så det går kaaanske att hitta i butik fortfarande! Det blev superfint!

Jag har skrivit flera inlägg om just detta med att slå sig fram i frilansbranschen. Bland annat HÄR (Generella bästa ”frilansjournalisttips)  HÄR (Utvärdering efter 3 veckor som frilans på heltid)  , HÄR (Bästa intervjutipsen). och sist men inte minst HÄR (Jätteutförligt om ungefär allt som jag tycker att du borde tänka på som frilans.) Lycka till med dina lärardrömmar! 

hej! jag tycker det är så intressant när du skriver om sånt här! skriv gärna lite mer om hur du styr upp jobblivet osv.. mitt eget problem är att jobbet kör igång snart och jag har varit sjuk i precis hela sommaren/semestern (fortfarande inte helt bra..) så känner mig helt urlakad och inte alls i form att starta upp med allt igen.. några tips för snabb återhämtning eller balans mellan jobb o egentid skulle vara kul att läsa, om du har några.. ha det fint!

Svar: Jag jobbar egentligen alldeles för lite just nu (hehe) för att hinna bli utbränd…… (!) Men jag har jäkligt låg stresströskel (om en kommande arbetsgivare läser detta så skojar jag ju bara givetvis) – så att vara förutseende och verkligen ta hand om sitt psyke så att det pallar tuffare tider är jag väldigt noga med. Här kommer några grejer som funkar för mig (ps! jag fuskar jättemycket också så klart) :

* Kvällsrutiner och att faktiskt gå och lägga sig i tid tycker jag är det viktigaste nästan. Jag är en kvällspigg person så jag får tvinga mig själv att komma ner i varv runt klockan 22. Precis som för ett barn, bara att jag nattar mig själv, så släcker jag ner, sätter på pyjamas och borstar tänderna. Kanske världens mest präktiga råd men med ordentligt med sömn i sig klarar man ju det mesta.
* Ytterligare ett tjatigt präktigt råd: men ÄT mycket, regelbundet och bra! Få saker kan få mig att vilja gråta och slänga mig på marken och slå med nävarna som ett ordentligt blodsockerfall. Det kan vara trevligt att undvika det för allas skull ;)
* SPIKMATTAN. Love it! Har den i sängen och lägger mig på den när jag behöver stressa ner/inte kan sova.
* Promenaderna… Zzzzz… (förlåt.)
* Sätt mobilen på flightmood på kvällen. Att scrolla instagram/facebookfeeden om och om igen gör i alla fall mig stressad. 
* Att ha det städat hemma är väl det bästa harmonitipset kanske? 
* DUSCHA. Tänd ljus och släck ner.
* Sist men inte minst om du mår dåligt och är stressad utan synbar anledning: Fråga dig själv vad du har gett dig själv för lite av på sistone? sömn? Bra mat? Träning? Häng med kompisarna?. Se till att fylla på om du kan.
hjarta_rosa_stor_5077d1c49606ee2ea4a1c49b

2 kommentarer | Kommentera

Linda Pira <3

Jag har inte skrivit så mycket om valet alls i år och jag tror att det är för att jag på något sätt inte riktigt orkat. I mediabruset är det svårt att få fram sina åsikter och allt kan missförstås. Varenda sekund delas någon ny artikel på Facebook eller någon sarkastisk statusuppdatering. Mina vänner tycker ungefär som jag så att sitta och dela dessa artiklar är ju bara som att sitta och runka av varandra i en orgie av PK-het. De som måste omvändas når jag inte ut till. Jag känner inga rasister eller homofober. Jag tror inte att de läser min blogg. Ni som följt mig ett tag vet ju att mitt hjärta klappar rött och att jag brinner för jämställdhet. Därför var det med en slags likgiltig trötthet och ledsamhet jag vaknade i morse och insåg att nej – inget mirakel hade hänt – SD är Sveriges tredje största parti och FI kom inte ens in i riksdagen. Det är så mycket fel i den bilden att jag inte ens vet var jag ska börja. Det enda som får mig att inte tappa hoppet helt är att Sverige äntligen har fattat att det är dags för maktskifte och en rödgrön regering. ÄNTLIGEN!

För att vi inte ska deppa ihop totalt vill jag verkligen tipsa om två stycken dokumentärer på SVT om rapparen Linda Pira och hennes crew (Ladies first). Se dem helst efter varandra. Det gjorde jag och så grät jag av kämparglädje. 

Alltså jag orkar inte att hon är så cool? Bara så grym på alla vis och bara visar var det jävla skåpet ska stå.

HÄR finns avsnitten på SVTplay. 
700x982(ByMinScale_TopLeft_Transparent_True) linda-pira

Kommentera

Upprepas historien?

Jag vill bara skriva väldigt kort om en sak som har tagit upp en stor plats i mina tankar de senaste veckorna. Jag tycker att Katarina Janouch formulerade det väldigt träffsäkert i hennes blogg. Jag ber er att gå in och läsa inlägget! Det är den antisemitism som verkar vara på frammarsch i Europa och vilken fått vatten på kvarnen av konflikten i Gaza. Plötsligt är det okej att uttrycka rasistiska och judefientliga kommentarer för att man tycker illa om Israels agerande i kriget. Att barn och oskyldiga dör kan vi alla komma överens om är vidrigt och oförsvarbart. Det är en del av de hemska konsekvenserna i alla krig och konflikter som sker världen över. Att reagera är bra, men när det övergår från en humanitär omsorg till att börja hetsa om att Israel och Israelerna ska förintas tycker jag att något har blivit galet.

Det läskiga i allt detta är att vissa vänstersympatisörer som i andra fall har vettiga och bra åsikter blir som tjurar som ser rött och bara rusar framåt. Folk som annars är reflekterande och nyanserade verkar helt ha lagt allt kritiskt medietänkande åt sidan och verkar veta EXAKT vad som händer i Israel och de får något ursinnigt över sig när konflikten kommer på tal. På Facebook hetsar folk som jag betraktar som mina vänner om att ”FUCKA ISRAEL” och skriver mer eller mindre antisemitiska saker. Det är så märkligt för jag tror att de flesta av dessa personer absolut aldrig skulle uppfatta sig själva som rasistiska. Men i sitt ”random USA/Israelförakt” blir dem just det.

Jag har ju som ni kanske vet släktingar bosatta i Israel och är uppvuxen med berättelser om andra världskriget. Det går kalla kårar i hela kroppen när jag tänker på att historien kan upprepas på nytt. Med Sverigedemokraterna som ett av Sveriges största parti och rasistiska partier som går framåt runt om i Europa är det bara en tidsfråga.

Man måste se skillnad på judar ( som binds samman av religion och/eller tradition och som finns utspridda över hela världen) och staten Israel. Man kan inte dra alla människor över en kam för hur en regering agerar i en konflikt. Man kan inte heller enbart se till den ena sidan i en konflikt. Jag har en syssling som blev sprängd på en buss av en palestinsk terrorist. KOM IHÅG ATT DET FINNS TVÅ SIDOR AV ALLT. Folk krigar för att försvara sitt land, sin frihet och för att skydda sin familj. Folk är beredda att döda för detta. Det gäller både Israel och Palestina.

Jag tar inte ställning i Israel/Palestina – konflikten. Det är för komplext och invecklat för att jag ska kunna göra det. Men jag tar ställning mot det Israel och- judehat som bubblar i Sverige just nu. Kan ni inte också göra
det?

other_none640

2 kommentarer | Kommentera