Bittra singlars klubb

Här skulle jag kunna skriva något valfritt härligt om att jag är i skärgården och njuter av jordgubbar, sjön och solen. Att jag äntligen har kopplat av och kopplat ner mig helt från sociala medier. Att det är så skönt att slippa tänka på hur man ser ut och BARA VARA. Att dagarna går in i varandra och hur magisk den svenska sommaren är.

I WISH.

Nej, istället har jag tristess deluxe och tittar på mobilen var tionde sekund i hopp om att något kul ska hända (oklart vad egentligen?). Jag tittade just upp när bussarna går hem till stan och har börjat planera min flyktväg. Men vad ska jag fly till egentligen? Bort från semester-tristessen på landstället till semester-tristessen i stan? Jag vet inte hur det är med er, men detta drabbar mig varje sommar. En känsla av att precis alla jag känner gör roliga saker som jag inte är medbjuden på.

Folk går på festivaler, spelar kubb, åker till Gotland, solar på en båt – och för att inte tala om alla jävla grillkvällar som folk verkar syssla med? Jag blir väldigt sällan bjuden på en grillkväll och i princip aldrig en sån där perfekt vid vattnet med kulörta lyktor, nattdopp och rosévin.

När jag var i ett förhållande brukade jag fantisera om hur det skulle vara att vara singel under sommarmånaderna. Hur pirrigt och härligt det skulle kunna vara att träffa någon en sommarnatt och vandra barfota hand i hand när solen gick upp och fåglarna vaknade. En känsla av att allt kan hända och att man bara kan ge sig hän fullt ut och låta sommaren drabba en. 

Men nu är jag där. Som singel. 29 år om två veckor och det där pirret och de galna festnätterna med vännerna verkar vara långt utom sikte. Istället sitter jag med mina föräldrar i en stuga och lyssnar på radio.

Sommaren gör mig stressad. Den är så kort och det mesta rinner bort. Hur fan ska jag hantera dessa bittra känslor? Det är inte vackert och jag är inte stolt över det, men så är det. Varje år. Snälla ge mig terapi eller en snygg man som löser alla mina problem.

Men vad säger ni? Sjukt konstigt förslag kanske som jag kom på exakt nu i skrivande stund…. Men tänk om det finns några sköna singeltjejer som läser detta och som känner likadant? Tänk om vi skulle träffas och dricka mängder av vin och vara bittra ihop istället? Jag är lätt att hitta på Facebook ”cecilia salamon” (världens mest lättgooglade namn) – skriv till mig så sätter jag ihop en gruppkonversation. JA!? 



2 kommentarer | Kommentera

Sliding doors

På onsdag kliver jag på det där planet hem till Sverige. Det tog flera timmar för mig att klara av att trycka på ”boka”. Det kändes så avgörande.

Tänker på hur mycket i våra liv som är ett ”sliding door – ögonblick”. Med andra ord –  vad hade hänt om jag gjorde ett annat val som försatte mig i en helt annan livssituation? Ibland är det stora livsavgörande beslut – som att flytta utomlands, skaffa barn, gifta sig, skilja sig – men det kan ju också vara ett fjuttigt val som ändrar hela ditt liv. Att sätta sig i en bil som slirar av vägen till exempel. Det är ju beslut vi gör varenda dag utan att tänka över det och vi kan omöjligt veta att just denna bildfärd skulle kunna bli din sista. Dessa tankar skrämmer mig så mycket. Att livet bara är en samling val som leder till olika livsmöjligheter. Och jag är så jävla rädd att välja fel. Hur kan någon som står och velar i 20 minuter inför att köpa ost i mataffären förväntas fatta så här viktiga beslut?

Min tröst är att försöka att tänka på att ”man kan alltid ångra sig och att ingenting är för evigt”. Det enda jag kan komma på som verkligen är på liv och död är väl det här med att skaffa barn? Nästan alla andra beslut kan du ångra eller rycka upp, även om konsekvenserna är obehagliga. Att avsluta en graviditet är ingenting som går att göra ogjort. Och ett barn kommer ALLTID att behöva sina föräldrar. Jag är tacksam att jag har sluppit stå inför det beslutet, för det skrämmer mig så in i helvete.

Min poäng är väl att detta beslut att resa hem, precis som ni skriver, inte betyder jordens undergång. Det är bara ett beslut som mycket väl kan leda till något bra, eller till och med bättre än det var innan.

Jag kommer bo första månaden hos mina föräldrar innan jag flyttar tillbaka till mina lägenhet… Det blir intressant… Sist jag bodde där var jag 21 år och vi bråkade hela tiden. Men jag ska få pussa på mina katter, och jag ska få krama mina vänner och känna vårsolen i ansiktet. Jag ska läka mig själv på promenader runt årstaviken, andas in doften av skog, dricka bryggkaffe och planera för att göra det så fint jag bara kan i min lägenhet. Har redan bestämt att jag ska köpa en ny säng och soffa. Det sitter så mycket ångest och minnen i dessa gamla möbler att jag tror att det behövs. In med det nya och ut med det gamla.

Det här blir nog bra trots allt.

9fdd7dc825b4219eca628d8480e049f4

4 kommentarer | Kommentera

Nu vet jag att det inte var så

Först och främst. Tack tack tack till er som tog er tid att kommentera på mitt förra inlägg och skriva snälla, kloka och peppiga saker. Jag kommentarer själv nästan aldrig på de bloggar jag läser – men jag borde göra det för det är ett så enkelt och fint sätt att säga ”Hej, jag känner inte dig men du är inte så ensam som du tror, för jag läser det du skriver och känner igen mig i dina känslor och tankar.” Är otroligt blödig just nu, så era små hälsningar gjorde mig i alla fall väldigt rörd.

Jag kommer boka en biljett hem och troligtvis åka till Sverige väldigt snart. Jag står inte ut med att gå runt själv här utan något att göra på dagarna och dessutom med en gråtklump i magen. Om inte ett mirakel sker (typ att J. får en insikt om att han inte kan leva utan mig) så kommer jag resa hem själv.

Själv. Själv. Själv.

Jag är så fruktansvärt besviken och arg på hela situationen. Jag vet inte vem jag är mest arg på. Mig själv, som ger upp min dröm om att leva utomlands och som misslyckats med alla försök att skapa mig ett liv här – eller på J. som är så tjurskallig och envis att han inte kan ändra sig när han väl har bestämt sig för något? Jag känner mig också lurad. Jag trodde att vi var ett team och att det var vi mot världen. Inte att det var jag som var tvungen att passa in i hans värld eller inte få någon plats alls.

Att hyra ut min älskade lägenhet, lämna bort mina katter, säga upp mig från mitt jobb och trotsa min extrema flygrädsla för att flytta till andra sidan jorden var inget enkelt beslut. De senaste året har varit helt galet. Jag har varit tre vändor till Nya zeeland (vet ni hur långt bort det ligger? 30 timmar med flyg!) och i princip pausat hela mitt liv för att kunna göra detta. Allt för att killen jag är kär i valde att resa dit.

Missförstå mig inte. Ingen har tvingat mig. Jag skulle aldrig i livet vilja ha det ogjort. Jag drogs ut ur min trygga bubbla och har fått uppleva helt fantastiska saker. Inte heller blev jag tvingad eller övertalad att flytta till Australien. Jag tyckte att det lät spännande och som en once in a lifetime – möjlighet. Det är bara det att det nu står så tydligt att när jag för första gången har ett behov och en längtan, då är det plötsligt inte lika viktigt som hans behov.

När jag förklarar att det inte finns någon framtid för mig här. Att frilansandet gick åt helvete. Att jag inte klarar av att bli behandlad som skit på en restaurang för 60 kronor i timmen. Att jag vill bygga en karriär hemma. Att jag saknar mina vänner och familj. Att det inte g å r  l ä n g r e. Ja, då är vi inte längre ett team. Då är det bara jag.

Och jag som alltid försvarade mitt beslut att släppa allt för J. med kommentaren ”han skulle göra samma sak för mig”.

Nu vet jag att det inte var så.

22 kommentarer | Kommentera

Ibland gör det ont

Jag har tänkt att jag ska blogga så många gånger de senaste dagarna, men jag vet inte hur jag ska börja eller vad som kommer forsa ur mig om jag väl börjar, så jag tvekar. Inte likt mig som brukar kunna dela med mig av nästan alla tankar här.

Ja. Var ska jag börja egentligen?

De senaste dagarna har jag gråtit tills jag varit helt matt, tröstätit, försökt att samla tankarna på långa promenader och druckit vin. Jag har blandats av hoppfullhet och beslutsamhet och nästa stund inte vetat varken ut eller in. Jag har haft fysiskt ont i kroppen av sorg över spruckna drömmar.

Jag inser att jag var fruktansvärt naiv när jag klev på det där planet på Arlanda. Jag skulle få vara med min stora kärlek, värma mig under solen, få massor av nya vänner och upplevelser, ha tid att skriva och yoga. Det har inte blivit så. Och det är så skamfyllt att erkänna det.

Jag vet inte om jag vill flytta hem till Sverige. En del av mig vill det, och en annan del av mig ser det som ett misslyckande. Johan vill vara kvar i Melbourne. Han har börjat staka ut ett liv för sig här, med karriär och kollegor som blivit vänner. Om jag reser hem så kommer det att ta slut. Någon annan lösning verkar inte finnas. Fast varken han eller jag vill det. Det gör så jävla ont.

Så därför bloggar jag inte. För att jag är rädd för att avslöja just det här. Fan.

0f56cb8e49aeecdc68962083565858d4

16 kommentarer | Kommentera

Jag ger frilansandet en sista chans!

Hej hej från min bipolära vardag där känslostämningar och insikter ändras var tredje timme =). Så här har den senaste känslostormen sett ut:

Dag 1: Jag får sparken, funderar på att flytta ut i en stuga på Nya zeeland och gråter hejdlöst eftersom livet känns så misslyckat.

Dag 2: Jag får nya krafter, beslutar mig för att mitt kall i livet är att jobba med barn och skickar iväg en ansökan om att bli certifierad att få arbeta med barn i Australien och sammanställer en lista med varenda child care- jobb som går att hitta i närheten. Börjar dessutom googla småstäder i Australien eftersom ”all trafik gör mig tokig”.

Dag 3: Tar en morgonpromenad längst stranden, sätter mig och tittar ut över havet och fylls av en stark känsla av att det är frilansandet jag ska syssla med på heltid. Jag ska ju skriva. Att vara helt fri och sköta sitt eget företag är ju det jag har strävat mot i så många år, även om jag tappat bort mig själv på vägen så många gånger. Jag måste helt enkelt ge det en hundra procent ärlig chans innan jag söker mig någon annanstans.

Dag 4: Sitter just nu på ett café med hundra tankar och högtflygande drömmar. Det här blir nog bra. Jag tvingar mig själv att se på det jag har istället för att bara fokusera på allt jag saknar. En fin lägenhet (utan möbler förvisso, men det kommer!), en fantastisk pojkvän som är min bästa vän, en vacker strand och en varm sol utanför dörren, ett kvarter som myllrar av mysiga ställen. Äventyr som ska upptäckas och vänner att lära känna. Jag måste bara våga stå kvar när det svajar. Tålamod. Tålamod.

dbbe42310a0eee1b96ee5af37d17437c
743422e5795d178bab6f728cc1cf59ce
8b97a073bf0a2ae93bdb70d1e3ab35a2
Så här romantiskt ser det aldrig ut när jag jobbar så jag får låna några inspirerande bilder från andra som lyckats fånga den där ”frilanskänslan” man så gärna vill åt. 

Kommentera

Ursäkta röran!

Livet går verkligen UPP och NED här borta ska jag säga er. De senaste två dagarna har det varit en rejäl känslostorm. Jag ska försöka att berätta trots att det är lite svårt att veta var jag ska börja.

Ni vet ju att jag haft ett jobb på en restaurang de senaste veckorna. Det har inte varit något glassigt jobb direkt, utan en mexikansk snabbmatsrestaurang på en turistgata. Ändå har jag känt en stolthet i att äntligen jobba och dra in pengar och jag har verkligen gjort mitt allra bästa för att leverera. Det har varit slitigt och stressigt och krångliga menyer och ett komplicerat kassasystem att lära sig – på engelska. Under mina pass har jag inte gått på toa eller ens stannat upp och druckit ett glas vatten – jag har verkligen hållit igång hela tiden. Jag har blandat drinkar, sprungit med mat, plockat disk, tagit beställningar, städat, tvättat fönster, kånkat tunga läskbackar… Ja i princip allt har jag gjort på de här två veckorna jag jobbat. De första två passen var min ”coach”, Carmen (en mexikansk medelålders kvinna) som höll i min ”upplärning” väldigt gullig. Sedan märkte jag att hon blev mer och mer irriterad när jag inte förstod eller frågade om något. Hon ställde sig precis bakom mig och stirrade när jag tog beställningar och jag blev så nervös att jag såklart gjorde ännu mer fel och började staka mig. Det blev som en ond cirkel, ju mer hopplös jag kände att hon tyckte att jag var – ju mer stressad blev jag. Ganska snart så började två andra personer i köket att haka på hennes stil. De tog varenda chans de kunde till att skälla ut mig. Ibland skrattade de bakom min rygg, himlade med ögonen och sa saker om mig på Spanska. Så fort dessa tre personer inte hade tjänst så gick jobbet mycket bättre, men så fort jag såg att Carmen stod i kassan så fick jag ont i magen. Jag hade bestämt mig för att försöka ta mig bort från det här stället men bestämde mig för att i alla fall bita ihop tills jag hittade något annat. Så igår när jag kom till jobbet så sa Carmen att hon ville prata med mig. Inför hela köket sa hon att jag gör ett dåligt jobb, inte lär mig tillräckligt fort, att ”de slösar pengar på att låta mig jobba” och frågade ”vad det är för fel på mig?”. Jag blev så chockad, arg och ledsen på samma gång att jag inte visste vad jag skulle svara. Det enda jag tänkte på var att inte börja gråta inför henne. Efter ett förnedrande samtal inför kunder och kollegor där jag gör mitt bästa för att hålla huvudet högt och inte bryta ihop säger hon att jag ska jobba veckan ut och att ”sen får vi se”. Bara 10 minuter senare så kommer en nervös tjej in på restaurangen och säger att hon är där för att provjobba. De har alltså skaffat en ersättare till mig som ska provjobba MED mig på mitt pass. Det hela känns så absurt att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Jag sa så lugnt som jag kunde att ”jag går nu” och sen stämplade jag ut och gick därifrån utan ett ord.

Jag tänker INTE komma in och jobba mina sista schemalagda pass. Det spelar ingen roll vilken arbetsmoral jag har eller hur mycket jag behöver pengarna, det finns gränser för hur lågt man kan sjunka i värdighet. Jag kommer aldrig sätta min fot på den restaurangen igen.

För mig kändes det här så fruktansvärt förnedrande. Jag har aldrig tidigare fått sparken och jag har aldrig tidigare blivit utsatt för den här öppna mobbningen. Visst har det varit skitsnack och dålig stämning förut i arbetsgrupper, men aldrig så här tydligt. En del av mig känner mig värdelös som inte lyckats behålla ett enkelt servitrisjobb, men den andra delen är faktiskt överlycklig över att jag slipper gå dit mer. Jag är också glad att jag har insett att restaurangbranschen nog inte passar mig, även om det var ett brutalt sätt att upptäcka det på.

….Och om detta inte skulle varit nog så släppte även Johan en bomb när jag kom hem, rödgråten, igår kväll. Att han har börjat längta tillbaka till Nya Zeeland och sitt gamla jobb, och ifrågasätter hela vår resa till Melbourne.

Anledningen att vi åkte just hit var för att Johan fick ett fantastisk jobberbjudande om att få vara med och starta upp ett bryggeri i Fitzroy. Han var på flera intervjuer och var eld och lågor över projektet. Men det hela visade sig vara ett luftslott. Snubben som hade lovat guld och gröna skogar erkände till sist att det inte ens fanns tillstånd för att dra igång bryggeriet och att han inte hade något jobb att erbjuda.

Nu arbetar han på ett ställe som han inte trivs på och jag är ju som bekant arbetslös igen. Pengarna har tagit slut och vi känner båda att det kanske inte riktigt blev som vi tänkt oss.

Nu står vi i valet och kvalet att kämpa vidare här, eller att åka någon annanstans med bättre/andra jobbmöjligheter. Jag drömmer fortfarande om att bo närmare naturen. Vi har en bullrig motorväg utanför vårt fönster och jag saknar doften av skog så jag blir tokig! Även om det bara är 20 minuter till stranden, vilket är superlyxigt, så måste man korsa typ tre stora korsningar för att komma dit och det finns liksom ingen NATUR förutom en strandremsa. Jag tänker mig att vi kanske kan hyra ett hus på en vacker plats och hyra ut ett eller två rum till AirBnb – gäster. Den inkomsten, plus hyran för min lägenhet i Stockholm, PLUS frilansjobb (och ett bryggerijobb för Johan) borde funka för att hålla oss flytande. Vad tror ni? Är det orealistiskt och naivt? Ibland känns det som att jag bara försöker fly från vardagen och drömma mig iväg istället för att stanna kvar och göra det bästa med det jag faktiskt har.

Helvete var rörigt allt känns just nu. Två saker är jag i alla fall säker på. Jag vill vara med Johan och jag vill inte ge upp drömmen om att bo utomlands än.

img_7116

Bilder som inte riktigt hör till inlägget: fångade en av sommarens sista dagar med en välbehövlig dag på stranden ihop med nyfunna vännen Josefine. Drack iskaffe och analyserade livet. Just nu sitter jag på bibblan och skriver och då ser jag ut såhär – som på sista bilden!

6 kommentarer | Kommentera

Stora livskrisen

Japp. Då var man här igen då. Mitt i livskrisen och inte ett dugg klokare än när jag som nykläckt student skulle komma på vad jag ville göra med mitt liv.

Fulgrät högljutt i fosterställning i en timme igår, på golvet, medan Johan tittade på mig med lika delar medlidsamhet som skräck.

Vad har då utlöst denna blomstrande livskris denna gång kanske ni undrar?
Jo, till en början så känner jag mig så JÄVLA vilsen och identitetslös här – rent jobbmässigt. Engelskan är knackig och jag är nog inte speciellt talangfull som servitris. Gör fel och får utskällningar av mina kollegor. Dessutom så är hela min IDENTITET som journalist som bortsuddad och jag är plötsligt bara en lite för gammal tjej som söker jobb på ett working holiday- visum i Australien.

Jag har insett att jag har hållit skrivandet som en snuttefilt för att ursäkta att jag faktiskt inte vet vart jag är på väg. Kanske mest för mig själv. ”Jag jobbar bara med att snyta barn eftersom jag EGENTLIGEN är journalist och behöver en extra inkomst”. Men med handen på hjärtat så vet jag inte ens om jag VILL satsa på skrivandet?

Och nu när jag har insett det är jag mer lost än någonsin. Och nya jobbet på restaurangen. Fyfan vilka idioter som jag jobbar med. Några är sköna och normala men det finns några som tar varenda chans de får att trycka dit mig. Restaurangbranschen är hård och jargongen tuff. Är verkligen inte van vid att få utskällningar om man råkar göra ett misstag eller att så tydligt bli hånad. Det känns som att vara tillbaka i högstadiet. I går var verkligen en vidrig kväll. Till att börja med var jag rätt ledsen och skör, och när min kollega började köra med mig blev jag bara mer och mer stressad och gjorde mer och mer fel. Vid ett tillfälle står jag och blandar drinkar och lyckas spilla en halv kanna med Sangria över mig. Jag rusar in i köket och försöker torka av mig och känner hur de där jävla tårarna är på väg att komma. Ingen säger något men jag känner blickarna som säger ”du kan ju ingenting”. När jag kom hem och innanför dörren kom alltså hulkgråten.

Det värsta är att jag absolut inte har råd att säga upp mig innan jag hittat ett annat jobb. Det går bara inte. Inser att jag för bara något inlägg sedan skrev om ”det enkla året” och hur smidigt allt har gått. Jag tar tillbaka det! Det här ÄR tufft. Jag vill bo i Australien just nu och allt känns superbra med Johan, det är ”bara” det här som inte funkar.

För att försöka lindra förvirringen har jag suttit på ett café hela dagen och skrivit listor på saker jag vill göra och saker jag absolut inte vill göra. Har försökt att hitta någon slags magkänsla och leta inom mig för att hitta svar på vad det här så kallade livet ska innehålla för mig.

Det jag (kanske?) kom fram till kommer att kosta mycket pengar, tid och energi men förhoppningsvis vara värt det i slutändan. Ni kanske kan lista ut vad det är jag går omkring och funderar på?

8 kommentarer | Kommentera

Högt och lågt på samma gång

Hej lite snabbt innan jag ska somna. Imorgon ska jag upp tidigt och först ha en telefonintervju och sen ska jag i väg och rida på stranden! Det ser jag verkligen fram emot. Har längtat efter att få göra lite roliga utflykter men det har regnat så mycket de senaste 2 dagarna att det varit svårt att hitta på något. Alltså det har var riktigt tropiska skyfall. Fuktigt och varmt i luften och regn som öser ner i några minuter för att sen försvinna lika snabbt igen. Men vi KAN inte prata väder mer. Det känns som att det är det enda jag skriver om i den här bloggen?

I morse var det dags för ett meltdown igen. Jag hade bränt mig så in i helvete dagen innan och hade dessutom både träningsvärk och mensvärk. Kände mig som en mosad banan när jag klev upp ur sängen. Jag gick till marknaden som de har på söndagar (en gång i månaden tror jag) här i Byron. Älskar verkligen marknader och att titta på krimskrams och äta mat med fingrarna. Men idag kände jag mig så fruktansvärt ensam. Tänkte bara på hur det hade varit om jag varit där med Johan istället och att jag inte hade någon att dela mina upplevelser med. Att känna sig ensam är förknippat med så mycket skam för mig. Jag har inga problem att till exempel sitta själv på ett café och läsa en bok, men det är i de stunder när ensamheten drabbar mig som jag bara vill gömma mig. Vill inte att någon ska se mig eller tycka synd om mig (vilket egentligen gör det hela ännu svårare). Det var bara en sån morgon när jag ville gråta helt enkelt. Jag irrade runt en stund, köpte en jumpsuit och ett halsband och gick sen till ett café och försökte pigga upp mig själv med en brunch.

När jag kom tillbaka hem så hade en belgisk kille i 25-30 årsåldern precis checkat in. Han hade hela backpacker-stilen med långt hår, pannband (?), barfota och med en enorm ryggsäck. Han hette Florian och jag blev så så så glad av att ha en jämnårig person i mitt hem som frågade mig hur saker och ting funkade. Javisst, självklart kunde jag visa honom stan. Vi gick och köpte varsin falafel och sen drack vi en öl och spelade biljard på en bar. Där stötte jag ihop med min kusins kompisar som jag kände igen från första kvällen ute och det var liksom STOLTHET när jag kunde säga ”jag ska bara hälsa på en vän där borta”.

Ja, jag har nog varit mer ensam här än jag vågat erkänna. På dagarna har jag varit på stranden, yogat på en studio några kvarter bort, skrivit, suttit på caféer, promenerat runt. Det har varit skönt, men så här 10 dagar in på resan har jag crejvat efter att PRATA och SKRATTA med människor. Och det är svårt för mig att bara ”börja prata” med främlingar ute. Det är ett gigantiskt steg för mig och det finns liksom inte i mitt dna att ”tränga mig på” på det sättet. Visst, jag är supersocial om jag är i ett sammanhang där jag känner mig trygg men att bara gå fram till ett bord och fråga om man får slå sig ner på en bar… usch, jag ryser i hela kroppen vid tanken. Det känns som att vara tillbaka i skolmatsalen när man var liten. Så jag har gjort min grej och hållt mig rätt mycket för mig själv. Men det var så skönt att vara i ett sammanhang ikväll. Förstår ni vad jag menar?

Sedan verkade det bli en kedjereaktion för samtidigt så flyttade det in en koreansk tjej som visade sig var yogalärare. Vi kom fram till att vi båda ville rida och bokade sen den här ridturen på stranden imorgon. Så imorgon kommer jag äntligen att få sitta på hästryggen igen och ha en fantastisk kuliss i bakgrunden.

Så mycket känslor. Så mycket högt och lågt på samma gång.

I slutändan handlar ändå allt om att finna gemenskap. Det spelar ingen roll om du är i paradiset om du inte har någon att dela det med. Dagens visdom. Godnatt!


  

Kommentera

Bästa dagen + livsfunderingar

Efter sol… kommer regn – och ingen är gladare än jag! Att känna en vindbris i ansiktet och höra regnet som smattrar efter ett par dagar av totalt stillastående värmebölja är mer fantastiskt än jag trodde var möjligt. Den här dagen har verkligen varit perfekt på så många sätt. Och kanske just för att kontrasten till gårdagens tvivel blev så stor. Det hela började med att värdinnan till huset jag bor i (vääärldens snällaste tant i 60 års åldern. Sportig och hurtig som fan och rätt religiös) frågade om jag ville följa med på en hajk till fyren här ”The light house” på morgonen. Jag var svintrött och inte alls pepp egentligen men tackade artigt ja ändå. Och vilken dag det blev! Vi vandrade drygt en mil både i regnskog, på slingriga stigar och på stranden. Vi såg vilda delfiner, vattensköldpaddor och stora ödlor. Vi badade, åt lunch och såg utsikten från den vackra fyren. Med följde även en brasiliansk kvinna som också bor här som gäst. Lite roligt är det att mina ”nya kompisar” är två kvinnor som är 50 +. Fast ärligt talat så har jag mer gemensamt med dom än med alla 18 åringar som är här för att festa. Känner mig också så sjukt motiverad att ta hand ännu bättre om min kropp. Om jag är hälften så stark som dessa ladys när jag är i den åldern är jag nöjd! Måste jag säga att jag var den som flåsade mest under hajken?

Efteråt fortsatte jag på temat ”mitt i naturen” och tog en handduk och gick till stranden för ett yogapass helt solo. Det var så cheesy harmoniskt som det bara kan bli. Vågornas brus, fåglar som kvittrade, en sol som sakta gick ned… Jag kände mig fruktansvärt lycklig där och då. Tänk om man skulle ha möjlighet att faktiskt LEVA vid havet istället för mitt i en storstad? Hur jävla bra skulle man inte må då? Tänk att kunna köra morgon eller kvällsyoga varje dag eller ta en strandpromenad efter jobbet? Det är definitivt en dröm och ett livsmål för mig. Sedan måste det ju funka med det verkliga livet också såklart. Det går ju (tyvärr) inte bara att sitta och meditera med fötterna i sanden hela dagarna. Kvällen avslutades med en bok på ett café (ja jag har blivit en pensionär).

Fick några rejäla livsinsikter under dagen. Något jag kanske kommer skriva mer om. Nämligen att sluta med mina antidepressiva och eventuellt att sluta dricka också. Självklart behöver inte allt vara så svart eller vitt men jag fylldes av en så stark känsla av att verkligen vilja ta hand om mig själv och plocka bort det som ev. får min kropp att må dåligt.

Angående alkoholen så dricker jag absolut inte mycket men jag upplever att jag egentligen inte tål alkohol speciellt bra. Blir så otroligt bakfull av bara något/några glas vin och som jag ser det är det svårt att förena det med att leva hälsosamt och träna. Dessutom har jag en ovana att feströka när jag dricker och det mår jag ju ännu sämre av dagen efter. Har så dubbla känslor till alkohol men jag skulle vilja testa hur det känns att gå ut nykter. Om man kan ha kul ändå så finns det ju verkligen ingenting att förlora eller hur?

Och angående tabletterna som jag ätit i 2 år nu – jag har inte riktigt bestämt mig än hur jag ska göra, men jag tänkte testa att trappa ned imorgon. Har den lägsta dosen nu så det lär inte bli allt för jobbigt. Mina magproblem började i samma veva som jag började med medicinen och min kropp har förändrats en del. Jag skulle vilja veta om jag kan funka lika bra utan tabletterna eftersom jag nu känner att jag är på en lyckligare plats både fysiskt och psykiskt än förut.

Ja… Mycket livsfunderingar, men jag tror att det är bra. Det kommer alltid när man byter miljö och går utanför sina invanda mönster. För övrigt så har planen ändrats en del kring vart vi ska bo osv, men det får jag berätta om i nästa inlägg. Nu går ögonen i kors och linserna skaver. Puss och godnatt Sverige.


  
  

3 kommentarer | Kommentera

Kan inte gå tillbaka nu

Sista dagen på Nya Zeeland. Imorgon kliver jag på ett flyg mot ett decemberkallt Stockholm. Jag antar att många saker kommer att drabba mig. Känslan att kliva in i en tom lägenhet och stänga dörren efter att ha levt i ett kollektiv i nästan en månad. Känslan av att kyssa Johan på flygplatsen och veta att det kommer att dröja tre månader tills nästa gång. Känslan av iskalla vindar som letar sig in under jackan efter veckor av solvarm hud. 

Kanske borde jag skriva att jag saknar mitt hem, mina katter, min familj, mina vänner, svenskt bryggkaffe och uppladdningen inför julen? Att jag längtar efter att plocka upp julpysslet från källaren och tända första adventsljuset framför en kopp glögg? Men sanningen är att jag inte känner detta. Jag försöker känna det, men jag gör det bara inte.

Rösten som i åratal har viskat om ett annat liv går inte längre att tysta eller distrahera. Jag vet det nu. Jag kommer flytta från Sverige och jag kommer göra det snart. Oavsett terapi, medicin eller akrylmålningsklasser på Medborgarskolan; jag kommer inte kunna bli helt lycklig i Stockholm. Jag har sett glimtar av ett annat liv, förstått hur det kan kännas, och det går inte att gå tillbaka efter det.

3 kommentarer | Kommentera