Livet just nu


Jag tänkte berätta om statusen för hösten/vintern och ge er en liten relations-update! Sommaren kändes väldigt rörig för mig. Hade ingen aning om hur framtiden skulle se ut, vad jag ville arbeta med, om jag skulle lägga ner skrivandet helt, hur jag och J. skulle fixa ett långdistansförhållande, var jag ville bo OCH SÅ VIDARE. En riktig livskris-sommar var det! Men nu i september känner jag att allt äntligen har landat och att jag har hittat ett slags lugn och en inre kompass.Tror att vi behöver krisa då och då för det är det enda sättet att påbörja en förändring och fatta rätt beslut. (Okej alla behöver nog inte krisa två gånger i månaden haha). De bitarna som har börjat falla på plats är dels att jag verkligen trivs med att arbeta på ungdomsgården. Känner att jag dels är jävligt bra på det jag gör (!!) och att det är både stimulerande och utvecklande. Av de här helgerna på gården i ett ganska tufft och utsatt område känner jag att jag vuxit i min ledarroll och blivit självsäkrare. Du behöver inte vara en hård, stor och stark man för att få respekt och det är häftigt att få det bevisat för sig.

När det gäller Johan och det faktum att vi inte kommer att ses på flera månader har jag insett att det faktiskt handlar om att bara bestämma sig. Nu räcker det med dramatik, velighet och bekräftelsebehov – jag har bestämt mig för att detta kommer att hålla och då är det bara så. Vad spelar några futtiga månader för roll när man kan se en framtid med en person? Ibland bara måste man satsa och skita i alla tvivel. Vi kommer att klara det här tillsammans för att vi älskar varandra. Punkt.

Sedan kan man aldrig veta någonting om framtiden – känslor är en färskvara som kan förändras om man inte ger dem bränsle och en relation är inget som bara ”är” – det är något man måste jobba med och för. Men man kan bestämma sig för att lita på den andre personen, lita på sig själv och att lita på kärleken som finns där.

Vi kommer att kämpa på under hösten (thanks God för FaceTime!) och någon gång i vinter hoppar jag på ett plan till andra sidan jorden för att få vara med honom. Först ska jag tillbringa 1-2 månader i Nya Zeeland i hans ”lyxkollektiv” haha. Han bor i en fet villa med pool ihop med fem hippies med dreads som röker på och brygger sitt egna vin och en gris, en hund och en katt. Detta ligger mitt ute på landet och det är också där hans bryggeri finns som han arbetar på. Under den här tiden kommer jag arbeta med ett ”HeMliGt SkRiVprOjeKt”. Sedan är planen att dra till Australien i cirka ett halvår. Där kan J. Hitta ett nytt bryggeri att jobba på, jag kan arbeta med barn/ungdomar, skriva och yoga. Vi hyr en lägenhet i Melbourne och njuter av att skita i svensk vinter. Och efter det får man helt enkelt ta det som det kommer! Tillbaka till Sverige eller kanske bo i Köpenhamn? Det kommer visa sig.

Livet löser sig själv under tiden så länge man tillåter sig att följa sin egen kompass och göra val som känns rätt i magen och hjärtat. Allt behöver inte gå exakt enligt planerna heller. Om häften av detta jag precis skrivit ned sker blir jag överlycklig. Och kanske händer det något annat ännu bättre? Är så förväntansfull inför framtiden! Och jag kan inte vänta tills jag får kyssa den här lilla herren igen.

2 kommentarer | Kommentera

Glöm inte bort framstegen

Idag slog det mig bara. Fy fan vad bra jag mår. Alltså nu snackar jag inte om att jag just idag hade en ovanligt bra dag, utan mer generellt. Jag är ju liksom STABIL och ”NORMAL”? Visst har jag mina svackor, PMS och krisar titt som tätt. Men den här jävla förlamande vardags-ångesten är nästan aldrig på besök längre.

Vi borde alla bli bättre på att berömma oss själva för våra små eller stora framsteg som vi gör i vardagen. Det är så lätt att bli arg på sig själv när man mår dåligt eller misslyckas med något – och glömma bort allt som faktiskt FUNKAR. Så det tänkte jag göra nu.

Idag har jag till exempel jobbat på läger ihop med ett femtiotal personer som jag knappt känner egentligen. Jag har presenterat mig inför alla på morgonen, hållit i ett yogapass, och fått ta rätt hårda kommentarer av ungdomar som ”testat mig” på olika sätt. Jag har blivit kallad på en arbetsintervju och kände bara genuint att det skulle bli kul! Och nu ikväll har jag träffat två stycken bekanta och tagit ett glas vin i stan. Visst har jag kanske känt mig trött, stressad eller lite osäker – men ÅNGESTFRI. Och jag har skrattat, haft trevligt och inte en enda gång tänkt på om jag kommer att kvävas till döds av en äppelbit eller krascha med bussen. Det är en så otrolig skillnad och det är faktiskt helt jävla fantastiskt. Jag kan drömma om att flytta till Australien och jag VET att jag skulle fixa det. Jag känner att det pirrar i magen på ett spännande och lite läskigt sätt – men inte som att någon vrider runt där med en kniv.

När mina ångestperioder har varit som värst har jag avbokat nästan allt och sårat många vänner på köpet. En planerad lunch eller fika med en kompis kunde ge mig panikångest-känslor hela dagen. En större middag kunde få mig att känna mig fysiskt sjuk och jag kallsvettades och hade hjärtklappning i flera timmar om jag var tvingad att gå på den. Jag har ofta bara velat åka hem till tryggheten i lägenheten och stänga in mig. Samtidigt har jag haft ångest av att vara själv. Sömnproblem, huvudvärk, ständigt ont i magen, kvävningskänslor och bröstsmärtor som har fått mig att åka in till akuten…

Det här är inget som jag har skrivit jättemycket om, eftersom det har varit alltför privat och nära. Men nu när jag känner att jag mår bättre kan jag dela med mig, och förhoppningsvis få någon att känna sig mindre ensam.

Så med det här inlägget vill jag ge mig själv en klapp på axeln och säga ”du fixade det!”. Vad har du gjort för framsteg? Ge dig själv en mental kram för allt som du gjort som du trodde att du aldrig skulle våga. Dela jättegärna med dig i kommentarsfältet.

Och glöm inte: fy fan vad bra vi är!!!

IMG_3946Att stå längst ut på den här klippan hade troligtvis gett mig extrem ångest för två år sedan ;)

3 kommentarer | Kommentera

LIVET LIVET LIVET

Kom precis hem från två välbehövliga dagar på landet. Vi har ätit pasta, druckit vitt vin, spelat Alfapet, China-schack och kort, promenerat i skogen, nattbadat, gråtit (bara jag), klappat ett föl, myst och pratat, pratat, pratat.

Det tog ungefär ett dygn för oss att varva ner och komma in i ”landet-lunken”, de första timmarna bråkade vi och ville ta första bussen hem :) .Det är ju en så jävla speciell situation som vi befinner oss i. Det finns inga rätt eller fel och inga enkla lösningar. Att få ett förhållande att fungera över andra sidan jorden, på obestämd tid, är inte enkelt. Det suger. Jag brottas med att skydda mig själv från att bli sårad samtidigt som jag vill ta tillvara på de här få sommarveckorna vi har tillsammans.

Jag kände i alla fall att vi tog ett myrsteg närmare någon slags ”plan” och redde ut en del… Fick också tid till att fundera på vad JAG vill och vilka drömmar jag har. På sommaren när en är ledig och kanske lite uttråkad så kommer ju gärna de här tankarna. Känslan av att man undrar vad fan en håller på med egentligen? Jag tror att det är nyttigt. Att alltid slå undan den typen av tankar genom att ”tänka positivt på allt bra som en har i livet” är inte alltid lösningen! Det är okej att ifrågasätta sina livsval, om en inte vågar göra det så blir det ju aldrig några förändringar gjorda. Har en lång väg att gå känner jag innan jag finner sinnesro, men jag tror att jag insett vad som saknas, och vilka förändringar som behöver göras. Stora förändringar. Det känns skrämmande, men också så självklart.

5 kommentarer | Kommentera

Uttråkad

Jag känner så väl igen den här känslan från när jag var liten. ”Sommarlovsdeppet”. Det skedde ofta den sista veckan på ett långt sommarlov och jag blev full med ledsenhet och rastlöshet i hela kroppen. Alla kompisar var på semesterresor på Grekland och jag skräpade runt hemma med en känsla av att tiden rann ifrån mig.

Exakt den känslan har jag i kroppen just nu. Folk svarar inte på mina sms och jag sitter och svettas i min stökiga lägenhet och orkar inte riktigt ta mig för någonting. Tänker att jag borde bada/jobba/yoga/promenera/diska/läsa…. Men har inte energin.

Alla andra verkar ha så perfekta och välplanerade semesterdagar. Mina bara flyter iväg.

2 kommentarer | Kommentera

Pms

Litar inte riktigt på mitt eget omdöme idag. Känner mig sorgsen, arg och ensam, men vill absolut inte träffa någon. Är ledig idag och tänker att jag borde verkligen ta en långpromenad runt Årstaviken. Men jag vet inte riktigt hur jag ska orka mig upp ur soffan. Jag vet att jag bara måste göra det, då kommer allt kännas hundra gånger bättre. Men det är så lätt att fastna i det där vakuumet av tid som försvinner och bloggar som man scrollar igenom utan att egentligen bry sig. Det är inte synd om mig, inte ett dugg. Det bara är en sådan dag idag.


                                         Vad brukar ni göra när ni har pms?

Kommentera

Att gråta

Det har varit jobbigt de senaste dagarna, jag skulle ljuga om jag sa något annat och jag vill inte ljuga för er. Är så otroligt känslig för ”fel” sorts miljöer och mår fysiskt dåligt av att vara på en plats jag inte trivs på. Det handlar inte om snobbighet på något vis, ett hem får gärna vara litet och enkelt och jag föredrar makaroner med ost framför oxfilé. Men när en plats känns fel drabbar den mig med full styrka. Jag kan inte värja mig, och hur mycket jag försöker att ”gilla läget” så skaver och kliar det i mig. Jag vrider mig på nätterna, har migrän när jag vaknar och hittar inget lugn. Samtidigt försöker jag att vara duktig. Tar långa promenader, svarar på mail, köper doftljus och tvättar kläder medan Johan jobbar. Försöker vara positiv. Håller igång. Men igår kväll så bröt jag ihop helt. Det var en liten sak som fick bägaren att rinna över, ett negativt besked, och så började jag att gråta. På ett ganska sjukt sätt. Jag hulkade och grät högljutt som ett barn som inte har lärt sig att hålla tillbaka sina känslor. Och när jag kände att jag inte var ledsen längre så grät jag lite mer, bara för att det var så skönt. Det var så skönt att bli omhållen och bara få vara ledsen. Inte behöva prata utan bara få ryggen struken. Sedan lagade Johan pasta och vi såg på Game of Thrones. Låg hopslingrade på vår madrass och jag somnade utan sömntablett.

Vad härligt det är att få gråta ändå.95ad72b1feadd4c5744da1255658c71b

1 kommentar | Kommentera

Att motbevisa sig själv

Den här resan har varit betydelsefull på så många olika plan. Visst, vi har sett otroliga platser, badat i vattenfall och sett sälungar på nära håll. Men det jag tror att jag kommer att ta med mig hem är känslan av att faktiskt klara av mer än jag trodde var möjligt. Jag har ändå levt med en slags social fobi och panikångest de senaste åren och verkligen haft det superjobbigt med vardagliga situationer under mina ”dåliga dagar”. Dessutom är jag extremt flygrädd och har till och med tackat nej till häftiga frilansjobb bara för att slippa flyga två timmar. Att göra den här resan har varit ett bevis på att ingenting bara är på ett visst sätt. Allt går att förändra. Känslor och tankar kan ändras i grunden. Det går att lära om och göra om. Vi är så mycket mer anpassningsbara och starka än vi tror. En ny upplevelse är bara läskig och otrygg en liten stund. Sedan blir även det vardag. När vi reste hade jag en lång lista på saker som jag trodde att jag inte skulle klara av. Men det häftiga är att jag motbevisat för mig själv att det inte alls var så. En hinder i taget har jag rivit ner.

Jag klarar inte av att flyga 
– Flyger 36 timmar till andra sidan jorden.

Jag kan inte sova borta 
– Sover på 20 olika hostel och det går hur bra som helst.

Jag är en person som behöver jättemycket egentid
– Är med nya killen 24/7 och det går hur bra som helst

Jag tycker det är jobbigt att träffa nya människor
– Bor hemma hos främlingar och älskar dem alla.

Jag får panik av att vara isolerad utan teckning på mobilen
– Bor ute i vildmarken.

Det tar tre dagar för mig att trivas på ett nytt ställe
– Känner mig som hemma efter en kvart.

Jag önskar att jag kan inspirera dig som läser den här bloggen att få lite mer vardagsmod. Det går faktiskt att övervinna sina hjärnspöken genom att BARA GÖRA. Kasta dig ut och gör det där du är livrädd för. Du kommer att bli förvånad över hur mycket du klarar av. Jag lovar. db636e496964f03b0871c3fe663cd033

6 kommentarer | Kommentera

Alone time

Hej bloggen (och ni eventuella bloggläsare som läser detta – hallå? Är ni kvar?)!

I dag har jag haft en egendag eftersom Johan arbetar på ett bryggeri i närheten heeeela dagen. Första gången jag är själv så här länge sedan vi reste iväg och det känns både lite läskigt och skönt! Jag har shoppat en massor av konstiga saker i en hälsokostbutik och köpt bohemiska kläder (ett par mintgröna haremsbyxor och en superkort singoalltop med massor volanger) som jag aldrig kommer att använda när jag kommer hem. Det händer något med mig på semestern. Jag tror helt enkelt att jag är yoga- girl…

Jag tänkte att ni kanske vill ha en liten uppdatering kring allt? Jag har nämligen bestämt mig för att ändra resplanerna något. Istället för att komma hem i slutet av maj åker jag antagligen hem 3 veckor tidigare istället. Jag ska berätta varför.

När man åker bort och lämnar sina rutiner hemma tycker jag att man ser på sitt liv utifrån med nya fräscha ögon. Det är nog supernyttigt och något man borde göra oftare. Jag har lärt mig så himla mycket om mig själv på bara de här 2,5 veckorna. Framför allt har jag lärt mig att jag är starkare än vad jag trott och att jag haft en massor av idéer om ”hur jag är som person” som inte ens stämmer.

Innan jag reste iväg hade jag egentligen ingen koll på Nya Zeeland alls. Jag visste att det var vackert och låg långt bort. Den orten där Johan skulle/ska arbeta på visste jag låg ute på landsbygden vid havet och på något sätt hade jag lyckats måla upp en otroligt romantisk bild av det stället. Jag såg mig själv vandra runt i någon långklänning, meditera på stranden och sitta på en altan och smutta vin och skriva min livs roman.

………..

………

…….

Igår kom vi fram till det här lilla samhället längst upp i norr och besökte bryggeriet. Det kunde inte ha varit ett större antiklimax. Det snålblåste och regnade när vi checkade in på vårt sunkiga motell som låg i anslutning till en restaurang och bar. På gatan utanför stod ett gäng kickerskillar och rökte och spände sina fula tatuerade armar (som hämtat från någon ungdomsfilm om gängvåld på 90- talet). Vi satte oss i restaurangen och beställde in middag. Den rultiga servitrisen sa trött att köket hade stängt. Runt oss satt ett stort gäng ortsbor och drack öl. Alla var ASPACKADE trots att klockan var 9 på en vardag. De gormade och skrek och det hela påminde om ett avsnitt från ”färjan”. Sammanlagt består ”stan” här av fyra gator med lite olika affärer och restauranger. Ingen (förutom tanten i bohemaffären) har varit vänlig mot mig. Det är så otroligt stor skillnad mot folk i de större städerna, där jag aldrig träffat snällare och mer pratsamma människor i hela mitt liv.

Det är lätt att tro att allt kommer att bli fantastiskt bara man reser till andra sidan jorden, men sanningen är att en håla är en håla; oavsett om den ligger i Skåne eller i på Nya Zeeland. Ni får ursäkta mig om jag låter som en vidrig snobb men jag vill inte bo en håla med rednex- lantisar. Det måste väl finnas ett mellanting? En mysig småstad, nära naturen med vettiga människor och lite saker att göra på dagarna? För jag lämnade ju Stockholm för att komma bort från storstan och all stress ett tag.

Så tillbaka till planen: Efter att ha gråtit en stund av besvikelse igår insåg jag att det faktiskt är helt okej att inte vilja flytta just hit. Och att jag är en person som tycker om att planera framåt. Jag ser ingen framtid här, men däremot är jag jättepeppad på att resa runt och uppleva så mycket som möjligt. Vi ska bland annat åka till städerna Wellington och Christchurch som jag har hört massor gott om. Kanske hittar vi någon plats som vi båda förälskar oss i, där det också finns ett bryggeri för J. Att jobba på? Det måste finnas något sätt att förena bådas drömmar och förväntningar.

Förlåt för världens längsta och rörigaste inlägg men det är så mycket tankar som snurrar i mitt huvud just nu. Som någon slags sammanfattning så ska vi resa runt precis som vi planerat med enda skillnaden att jag inte tror att jag vill bli kvar just här…

Imorgon bär det av till ett coolt naturområde som heter Taupo där vi stannar i 2 nätter och sen kör vi vidare till Wellington. Där tänkte vi hyra en lägenhet och stanna i minst en vecka. Längtar efter att få landa lite! ♥

Egenfrukost på ett café med Lena Dunhamns extremt fantastiska bok. Tyvärr smakade ”portabello-toasten” ingenting förutom grädde och resulterade i två timmars illamående =) =) =)

7 kommentarer | Kommentera

Motstridiga känslor

Vet inte om det är klassisk pms (en vecka till mensis) eller att kroppen och psyket är lite trött efter alla förändringar och utmaningar… men idag har jag känt mig lite småledsen. Inte så att det har märkts, men som en liten oro inuti mig. Det är som att det är två känslor som krigar mot varandra. Den ena tycker verkligen att det är skithäftigt att resa och uppleva allt vi gör här och njuter för fullt. Den andra känslan vill inte åka från hostel till hostel och bo i en resväska. Den vill slå sig ner någonstans och boa in sig. Jag är knäpp men jag går runt och planerar för hur jag ska göra om i mitt kök…. I min lägenhet som jag inte ens vet om jag kommer fortsätta bo i? Förstår ni vad knäpp jag är? Kan det vara så att allt är så oplanerat att jag försöker återta kontrollen på något sätt? Varje gång vi kommer till ett nytt hostel vill jag lägga en halvtimme på att ”göra det mysigt” och jag kånkar till och med runt på ett doftljus som jag tänder varje kväll. Jag VILL ju uppleva så mycket som möjligt under våra månader här, men känner mig samtidigt lite vilsen och rotlös. (VILKET JAG JU FATTAR ÄR MENINGEN PÅ EN ROADTRIP!)….. Känns som att jag utmanat mig själv så sjuuuukt mycket på de här två veckorna, och vi har haft det så fantastiskt härligt… så jag klagar inte… men ibland önskar jag att jag var en 18- årig vild backpackers som inte oroade sig för något. Lär mig så jävla mycket om mig själv – hur jag funkar i olika situationer och vad som är viktigt för mig. Det är också otroligt hur nära jag och J. har kommit varandra. Han är absolut bäst. Hoppas att dessa tankar sveper över snart, för jag ska ju vara borta i 2 månader till och har ett helt sagoland att upptäcka!

Kommentera

Att dejta när man mår dåligt

/Inlägg publicerat på Happy Pancake´s blogg den 23/1/

Dagens inlägg tänkte skulle handla om något som jag själv har ganska mycket personlig erfarenhet av – nämligen “att dejta när man mår dåligt”. Som ni alla vet går livet upp och ned med både mörkare och ljusare stunder. Det är naturligt och inget konstigt. Men vad gör man om den där “dåliga dagen” förvandlas till flera månader? Månader av ledsenhet, stress, oro, ångest…? Och hur förenar man det med dejtande och kärlek? Vem vill vara med någon som inte mår bra i en tid där positivitet och lycka premieras framför allt? 
Jag har själv haft tunga perioder med en hel del ångest. I dessa perioder har jag varit rädd för att släppa in någon och bli beroende av den personen, samtidigt som det oftast är exakt det jag gjort – använt närhet och förälskelse som självmedicinering. Det blir oftast inte speciellt bra. Som det gamla utnötta talesättet säger: “du måste älska dig själv innan du kan bli älskad av andra”. Det är svårt att få en sund och balanserad relation med andra när ditt inre är ett enda kaos. Men hur ska man göra då?Jag tror att det bästa är att vara så ärlig som möjlig, så tidigt som möjligt. Okej, kanske inte på första dejten; men på tredje kanske. Förhoppningsvis kan du och din eventuella framtida partner hitta en fin balans i era olikheter och sinnesstämningar. Den andra (mer stabila) personen tycker kanske om känslan av att få vara omhändertagande och få känna sig behövd? Båda behöver inte vara lika starka hela tiden.

Att vara uppriktig kring vad du behöver i dina “mörka stunder” av den andre och att förklara varför du beter dig som du gör ibland, kan skingra många missförstånd. Att rakt ut säga att “det har inget med dig att göra, just nu är jag bara lite gråtig.” Att söka tröst istället för att skämmas och stänga ute. Det är något som till och med kan få er att komma närmare varandra.

Det är tufft att både vara den som mår dåligt och att vara den som ser på utan att kunna göra något. Jag vill ändå tro att även om kärlek inte kan göra någon hel, så kan den i alla fall få våra sår att läka lite, lite snabbare.

89f6c7bdaf4c1abf2c1e7926a4ba59cd

Kommentera