Det måste vara lite skitigt

Jag och min kompis diskuterade igår vilken typ av killar vi faller för och kom fram till att vi nästan har exakt samma referensramar. ”Det måste vara lite skitigt – det får inte vara för tillrättalagt.” Vi kom fram till en slutsats som jag tänkte höra med er om ni tror på. Att man faller för ens tonårsideal som vuxen. 

Alltså, både jag om min kompis är uppvuxna i förorten. Då var det hetaste som fanns en kille med vikt Nike-keps, superhängiga jeans där man såg halva kalsongerna, vitt ”spänningslinne” och han körde antagligen moppe och rökte. Det var ju den coolaste killen i högstadiet som man aldrig lyckades bli ihop med så klart. Och än idag, 15 år senare, jagar vi den killen.

Självklart vill vi ju ändå ha en man som är ordentlig, lagd politiskt åt vänster, kan kalla sig feminist, har ordnad ekonomi, inte har häftigt temperament, vet hur man sköter ett hem, tar hand om sin hälsa, vill stadga sig och älskar djur och småbarn. Ja ni hör ju. Det är ju verkligen inte lätt att hitta. En bad boy på ytan men men en gallegris på insidan. För grejen med de här coola killarna var ju att många av dom inte var speciellt snälla. De var ofta taskiga mot andra och ganska respektlös mot oss tjejer, när jag tänker efter.

När jag ser tillbaka på mitt dejtingmönster så har alla de killar jag fallit för (med några få undantag) haft det här ”lite skitiga” i sitt utseende. Eller det har funnits något som varit lite avvikande. Johan är ju ett tydligt exempel på det. Tatuerad från anklarna till halsen och har skägg och längre hår än mig. Jag tror att jag gick igång på just det. Han är ju världens snällaste, men har en historia av att varit sångare i ett punkband och festat rätt hårt under flera år. Det finns ju något ”farligt” under den välpolerade ytan. Det tråkigaste jag kan tänka mig är en ”hel och ren” blond söderkille med skjorta, Raybans och beiga uppvikta Kinos och trygg uppväxt. Som kanske jobbar med ”media”, gillar att ta en öl på Malmen efter jobbet, tränar ibland och som bara är SNÄLL OCH VANLIG.

Ja, jag vet att jag kommer vara singel tills jag fyller 80 år, eftersom jag har så konstiga krav. Det är väl toppen med en snäll vanlig kille, så klart, men jag behöver lite skit under den där ytan. En hård barndom? Tidigare missbruksproblem? En prick i polisregistret från gamla tonårssynder? En liten piercing i örat i alla fall? …. Snälla?

Och så har vi dem som är uppvuxna i stan i lite finare skolor. Min teori (baserat på typ 2 tjejkompisar) är att dessa personer söker killar som också påminner om deras tonårskruschar. Alltså, backslick, skjorta, pappas kostym… För så såg ju de 16-åriga coola och snygga killarna ut i Danderyd!

Jag skulle verkligen vilja veta om min teori stämmer. I sådant fall borde jag vinna något slags pris. Kanske Nobelpriset för att ha knäckt ”dejtingkoden”. Tills dess bjuder jag på lite tantsnusk/ögongodis. Varsågoda!
Den perfekta ”bad boyen” är ju Johnny Depp på 90-talet, Leonardo Dicaprio i Titanic och David Tainton från filmen Vinterviken.

6 kommentarer | Kommentera

Nu vet jag att det inte var så

Först och främst. Tack tack tack till er som tog er tid att kommentera på mitt förra inlägg och skriva snälla, kloka och peppiga saker. Jag kommentarer själv nästan aldrig på de bloggar jag läser – men jag borde göra det för det är ett så enkelt och fint sätt att säga ”Hej, jag känner inte dig men du är inte så ensam som du tror, för jag läser det du skriver och känner igen mig i dina känslor och tankar.” Är otroligt blödig just nu, så era små hälsningar gjorde mig i alla fall väldigt rörd.

Jag kommer boka en biljett hem och troligtvis åka till Sverige väldigt snart. Jag står inte ut med att gå runt själv här utan något att göra på dagarna och dessutom med en gråtklump i magen. Om inte ett mirakel sker (typ att J. får en insikt om att han inte kan leva utan mig) så kommer jag resa hem själv.

Själv. Själv. Själv.

Jag är så fruktansvärt besviken och arg på hela situationen. Jag vet inte vem jag är mest arg på. Mig själv, som ger upp min dröm om att leva utomlands och som misslyckats med alla försök att skapa mig ett liv här – eller på J. som är så tjurskallig och envis att han inte kan ändra sig när han väl har bestämt sig för något? Jag känner mig också lurad. Jag trodde att vi var ett team och att det var vi mot världen. Inte att det var jag som var tvungen att passa in i hans värld eller inte få någon plats alls.

Att hyra ut min älskade lägenhet, lämna bort mina katter, säga upp mig från mitt jobb och trotsa min extrema flygrädsla för att flytta till andra sidan jorden var inget enkelt beslut. De senaste året har varit helt galet. Jag har varit tre vändor till Nya zeeland (vet ni hur långt bort det ligger? 30 timmar med flyg!) och i princip pausat hela mitt liv för att kunna göra detta. Allt för att killen jag är kär i valde att resa dit.

Missförstå mig inte. Ingen har tvingat mig. Jag skulle aldrig i livet vilja ha det ogjort. Jag drogs ut ur min trygga bubbla och har fått uppleva helt fantastiska saker. Inte heller blev jag tvingad eller övertalad att flytta till Australien. Jag tyckte att det lät spännande och som en once in a lifetime – möjlighet. Det är bara det att det nu står så tydligt att när jag för första gången har ett behov och en längtan, då är det plötsligt inte lika viktigt som hans behov.

När jag förklarar att det inte finns någon framtid för mig här. Att frilansandet gick åt helvete. Att jag inte klarar av att bli behandlad som skit på en restaurang för 60 kronor i timmen. Att jag vill bygga en karriär hemma. Att jag saknar mina vänner och familj. Att det inte g å r  l ä n g r e. Ja, då är vi inte längre ett team. Då är det bara jag.

Och jag som alltid försvarade mitt beslut att släppa allt för J. med kommentaren ”han skulle göra samma sak för mig”.

Nu vet jag att det inte var så.

22 kommentarer | Kommentera

Önsketänkande om första dejten VS verkligheten

Det är lätt att ha höga förväntningar på den där första dejten och framför allt att ställa höga krav på sig själv. Du vill ju visa upp ditt snyggaste, smartaste och bästa jag. Men ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig, och då finns det bara en sak att göra: skratta åt hela situationen! 


Hur du hoppas att du ska se ut när ni träffas:

snyggg

Verkligheten:

nerd

Läs hela inlägget här!

 

Kommentera

Välj rätt nätdejtingsajt

Eftersom jag skriver en hel del om dejting och relationer, både här i min privata blogg, men också på Happy Pancake och som relationsexpert i SOLO så får jag en del förfrågningar inom ämnet. Blev kontaktad av företaget som ligger bakom ”bradejtingsidor” och tipsar gärna om deras sajt. Den jämför olika kända nätdejtingsidor för att man ska kunna hitta den sajt som passar en bäst. (Lite opartiskt måste jag ju ändå säga att Happy pancake är den bästa, men den finns tyvärr inte med på deras lista..) Är du sugen på att börja nätdejta, men tycker att Tinder känns för oseriöst, kanske du kan få lite inspiration här. Du kan också läsa olika tips om hur man skriver en bra profil och få lite allmänna nätdejtingtips m.m. Nu ska jag ut i solen. Puss ♥

4948e385c2d5ae3ec68503da22673b24

4 kommentarer | Kommentera

All kärlek är bra kärlek ♥

Som en hyllning till PRIDE har jag för Happy Pancake´s räkning satt ihop några raggnings-knep för dig som är nyfiken! 

Har någon missat att folkfesten Pride kickar igång den här veckan? Sedan 1979 har man i Sverige firat och kämpat för kärleken med en årlig Pride-vecka. Det är inte bara HBTQ- personer* som firar, vem som helst får vara med och visa solidaritet, ta ställning mot fördomar och dras med i glädjeyran. Från den 27:e juli till 1:a augusti pågår aktiviteter runt om i Stockholm och hela kalaset avslutas med en stor parad! Årets Pride har temat ”Göra slut”. Det är dags att en gång för alla göra slut med begränsande normer och fördomar. Här kan du läsa mer om Pride 2015!

Vi på Happy Pancake tycker så klart att det är en mänsklig rättighet att få älska vem man vill och att all kärlek är bra kärlek. Kanske är just du som läser detta lite nyfiken på hur det skulle vara att dejta eller ha sex med någon av samma kön, men vet inte hur du ska ta den första kontakten? Här kommer ett gäng tips som förhoppningsvis kan vara en hjälp på traven!

1. Fiska på nätet
Internet och nätdejtning är räddningen om du är blyg och i lugn och ro vill ta kontakt med andra likasinnade. På HappyPancake kan du fylla i vad du är ute efter och om du gillar killar eller tjejer, eller både och!

2. Visa var du står!
Genom att bära något regnbågsfärgat (den mesta kända symbolen för homosexuell solidaritet) ger du en hint om vem du är och ger andra chans att upptäcka dig. Kanske ett par regnbågsfärgade skosnören? Eller en diskret knappnål i jackan, eller varför inte ett smycke?

3. Våga chansa!
Är du osäker på om ditt span är gay eller ej? Ragga loss ändå och ge personen en komplimang och ett leende! Vad är det värsta som kan hända? Troligtvis blir personen bara smickrad, även om hen är hetero.

4. Regnbågsklubba
I de flesta större städer i Sverige finns det flera gay-klubbar, det är bara att Googla efter någon som verkar passa dig. Ta med dig en kompis och ha en kul utekväll. Bestäm dig för att våga flirta med minst en person!

5. Ragga loss på gymmet
Gymmet är en perfekt oas för lite flirtande. Fråga personen om hjälp med någon maskin och känn av vibbarna. Det bästa? Ni kommer att dela omklädningsrum senare… :)

6. Hallå, gå på Pride!
Pride-veckan är kanske universums bästa grej för dig som är nyfiken på att testa ”att spela i andra laget”. Släpp loss, ha kul, gå på seminarium och aktiviteter  och träffa tusentals öppensinnade personer.

6 kommentarer | Kommentera

Dr. Salamon :)

Fick en fråga från läsaren ”S” som jag ska försöka besvara. Har kortat frågan litegrann.

Jag behöver seriöst råd och du har ju faktiskt blivit lite av en dejtingguru so here goes! Jag är snart 25 och har aldrig haft sex med någon, har inte ens kysst någon. Jag dricker sällan och går aldrig ut på krogen, och alla sammanhang jag hamnar i jobb/skola/fritid/vängäng innehåller bara tjejer. Eftersom jag inte träffar så himla många killar i mitt vardagsliv (mer än typ vänners pojkvänner) så har jag inte haft en crush på nån – och ingen har haft en crush på mig – på cirka 8 år. Är en normal person i övrigt och rätt trygg i mig själv och har inte känt mig stressad över detta, har mest tänkt att det händer när det händer – men på sista tiden har jag känt som om livet liksom sprungit mig förbi. Jag känner mig mentalt vuxen, men saknar så himla många av erfarenheterna som hör vuxenlivet till – inte minst vad gäller dejting/förhållanden. Objektivt tycker jag så klart att man ska få ta allt i sin egen takt och bla bla men nu har jag börjat skämmas i smyg över att jag är så himla oerfaren för min ålder och känner mig lite utanför i samhället över att sakna erfarenhet på ett område som är så stort i livet. När folk pratar kyssar och sex och killtyper kan jag ju bara veta det intellektuellt och inte relatera det till mitt liv och min stora rädsla är att hamna i ett sammanhang där nån frågar hur ens första kyss var eller när man blev av med oskulden. Eftersom det uppenbarligen inte ”händer när det händer” i mitt liv, så vill jag börja dejta (eller ja, egentligen vill jag ha en relation, är inte jätteintresserad av casual sex), men var börjar man?! Är inte rädd för tanken på ett förhållande men tanken på dejtandet skrämmer mig. Är liksom livrädd för min egen oerfarenhet, för personer som utnyttjar en och som spelar spel, och för att ta klivet över tröskeln ut mot en okänd värld. Jag brukar vara en klok och vettig person i övrigt men på detta område är jag verkligen helt lost och behöver all hjälp jag kan få, så HJÄLP MIG SNÄLLA Cissi! <3

Svar: Ja, gud vad svårt, jag förstår VERKLIGEN att det måste vara superjobbigt. Kan verkligen förstå frustrationen av att känna att man ”ligger efter” när det verkar som att alla i ens bekantskapskrets har större erfarenhet av dejting. Det enda jag kan säga med säkerhet är att du inte är ensam om detta även om det känns som det. När jag fått feedback på mina inlägg på Happy pancake är det verkligen jättemånga medlemmar som berättar att de aldrig haft ett förhållande och att de, precis som du, är rädda för att berätta detta när de nu vill börja dejta. Jag har även en nära killkompis som är snygg, social och smart – men som aldrig har haft en relation, trots att han är närmare 30. Så först och främst – det är vanligare än man tror. Sedan tänker jag så här: du verkar väldigt säker på att du vill börja dejta och självmedveten kring varför du kanske inte har gjort det tidigare. Det är en bra början! Nu är det liksom bara att se framåt. Du är 25 år, inte 45. Du har fortfarande tid på dig att upptäcka allt härligt med att vara förälskad, ha sex osv. Om du inte redan är medlem på någon dejtingsajt så tycker jag att du ska bli det NU! Världens bästa grej för att i lugn och ro kunna välja och vraka bland olika killar som verkar trevliga och i din takt lära känna dem. Idag är det verkligen inget konstigt med nätdejting; jag tror att det faktiskt är lika vanligt som att ragga på krogen. Med andra ord finns det vettiga och normala singelkillar där som längtar efter en relation lika mycket som du gör. Okej – och när det sedan blir dags för dejt – ta det lugnt! Ni behöver inte gå hem och ligga på en gång; tänk att du träffar en kompis. Ta en fika eller en öl – prata och lär känna varandra. Jag tycker heller inte att det är fel att säga något i stil med att ”jag är inte så erfaren, så vi kan väl gå lugnt fram..?” Eller något sånt. Tror att många killar blir väldigt smickrade av att de får vara lite ”läromästare” och att dem får känna sig speciella. Skäms inte över din oerfarenhet, utan se det som en chans att upptäcka vad du tycker om, i din takt. Du har allt det roliga framför dig ;). Kasta dig ut nu och gå på lite härliga sommardejter! Försök att inte ta det på blodigt allvar. När du haft sex kommer du inse att det inte var en så ”big deal”. Det är inte hjärnkirurgi direkt :). Förr eller senare kommer du träffa någon att ha en långvarig relation med, men det är inget fel med att testa sig fram och ha kul på vägen. Håller tummarna för dig och vill jättegärna få en uppdatering om hur det gått! LYCKA TILL!

23554530-media_httpfarm2static_mgwlH

Kommentera

Kärleksberoende

I dag har det gått en vecka och en dag sedan du sa att du inte ville kämpa för oss och jag känner mig jävligt svag just nu. Vet inte om det beror på J. egentligen (jag var mer eller mindre förberedd) utan på att det är så skrämmande att inte ”ha någon”. Jag är beroende av närhet och det låter så patetiskt när jag skriver det men också – ”manlig bekräftelse”. Och för att låta ännu, ännu mer patetiskt – beroende av kärlek. Att vara förälskad är som en drog för mig, jag vill bara ha mer, mer, mer. På ett plan vet jag att jag nog borde öva på att bara vara själv och att kunna bekräfta mig själv innan jag kastar mig in i någon ny stormig relation, det är ju så klart det jag hade sagt till en vän som var i min situation just nu. Men den smarta delen av hjärnan är tydligen bortkopplad i det här fallet.

När jag är i ett stabilt förhållande så är jag trygg och lugn och kan lägga mitt fokus på andra saker, men så fort jag blir singel blir jag sjuk i huvudet. Jag har nog aldrig någonsin sedan jag var typ 14 år gammal inte ”haft någon”. Även om jag varit singel har det alltid varit någon jag tänkt på, analyserat med vänner kring det senaste sms:et, varit arg på, pirrig, nervös..  Jag har lagt så mycket energi på ämnet ”MÄN” att jag ibland bara blir så trött på mig själv. Tänk om hälften av den energin hade lagts på att förverkliga en hobby eller satsa på sig själv på något annat sätt? Är så äckligt stereotypt ”tjejig” när det kommer till det här. Önskar jag var ungefär 90 % coolare.

Blir inte heller bättre när man är lite bakis-ömtålig efter två utekvällar på raken. Nej, usch. Är ju medveten om mina mönster och det är väl kanske första steget för att kunna bryta dem i alla fall….? Ska vara snäll mot mig själv idag. Promenera, sola och yoga. Andas, andas, andas.

99d3508982b27f2f97034621bd6d7ac4

6 kommentarer | Kommentera

Allt eller inget

Jag kan tvivla på mycket. Men jag tvivlar inte på kärleken. När jag blir tillsammans med någon så ger jag allt jag har och lite till. Jag kan säga upp mig från mitt jobb och resa över andra sidan jorden för att få vara med den personen. Man måste våga hoppa i och inte bara stå på bryggan och doppa tårna. För mig är det allt eller inget.

Och just nu är det inget. För personen ville inte ge mig allt och jag är trött på att vänta och hoppas. Det är vidrigt och det är tomt, men det är ändå bättre än att svika sig själv. Jag klarar detta. Det har jag ju gjort så många gånger förut.

9b1f8854568a85ed453778f94b185364 3836775f1461f4d05fbbb6ac029a0d2a

19 kommentarer | Kommentera