The American Hustle

Ok dags för ännu en filmrecension! Såg The American Hustle igår på bio. Den var OKEJ – sevärd men inte mer. Det jag mest satt och störde mig filmen igenom var den stereotypa och skittråkiga kvinnosynen som verkar genomsyra så många Hollywoodrullar (som givetvis skrivs och regisseras av bara män). Det fanns två kvinnliga huvudroller.

1.) Den sexiga puman. Vass, kaxig och med sylvassa klackar och djup urringning. Förför alla män och använder sig av sex för att ta sig framåt i karriären. Förflutet som strippa. När hon inte levererar snabba repliker och är ”vass och vrålsexig” så har hon några sammanbrott och gråter.

2.) Den korkade white-trashiga och smått alkoholiserade bimbon. Hon är så korkad och jobbig att vi förstår att hennes man inte orkar med henne och måste vara otrogen (med överstående kvinna) trots att de är gifta och har barn tillsammans. Hon pratar mest om nagellack, eldar upp mikrovågsugnar och är pinsamt full.

Sedan finns det två biroller som är med i typ två klipp.

1.) Crazy cat lady. Ensam tragisk kvinna med bilder på sina katter upphängda överallt på kontoret.
2.) Stöttande fru till en politiker för att symbolisera att han är en bra man som umgås med sin familj.

Slut.

Så jävla tröttsamt och sorgligt. Medan varenda man i filmen har olika dimensioner, personligheter, utseenden och karaktärer. De gör upp superplaner, är aggressiva, smarta, glada och ledsna. De är de som driver filmen framåt. Så, ja. Det är svårt att älska filmen då den är så intetsägande. Men visst. Det är 2,5 timmar av lättsam underhållning, slagsmål, bra musik och snygga kläder.

american-hustle-posters-sony hämta

Kommentera