Så gick det till

För exakt 7 veckor sedan hände något som skulle röra om rätt ordentligt i mitt liv. Jag tycker att jag nu med lite perspektiv kan berätta allt.

Jag hade jobbat på Egoboost Magazine och förlaget Moderna tidskrifter i över ett och ett halvt år och kände till en början att det var ett riktigt drömjobb. Ni som följt min blogg vet vilken fantastisk sammanhållning vi hade på redaktionen och hur mycket roligt vi gjort tillsammans. Jag har tagit mitt jobb väldigt seriöst och ofta varit stressad över att inte prestera tillräckligt. Man kan säga att jag levt och andats Egoboost och lagt en stor del av min identitet i jobbet. Eftersom vi på redaktionen var med och skapade det allra första numret så kändes det alltid som ”vår” tidning och man var otroligt involverad i alla processer från idé till färdigt nummer. Men att det började knaka i fogarna på förlaget märktes mer och mer och blev tydligt efter ungefär ett år. När vi flyttade från vårt lilla mysiga kontor i Gamla stan till ett gemensamt kontor med hela förlaget så var det svårt att inte märka av dramatiken som hela tiden utspelade sig. Frilansare som inte fick betalt, säljare som fick sparken till höger och vänster, högar av inkassobrev på dörrmattan och märkliga rykten som cirkulerade.

Vi jobbade på. Men arbetsbördan var stundtals ohållbar. Vi hade blivit en heltidstjänst kort och tvingades jobba i dubbelt tempo för att kunna ta (obetald) semester. Det som hade varit en härlig och inspirerande arbetsplats förvandlades istället till en stressad och orolig plats. Ett beslut kunde ändras från den ena dagen till den andra och man kunde inte veta någonting med säkerhet. När vi började på tidningen var kravet att vi alla skulle skaffa F-skatt så vi kunde fakturera. Med tiden sas det att vi skulle få bli anställda, med inget hände. Jag kan ärligt säga att jag aldrig skrev på något kontrakt eller hade ett lönesamtal under de första 1,5 åren. Det var först när allt hängde löst som jag insåg vikten av att få något nedskrivet – men vi kommer dit. Kruxet med att frilansa är att man varken får betald semester, sjukpeng, kan ta lån eller få någon som helst trygghet. Vi alla visste att vi kunde få gå på dagen och det gav inte direkt någon stabil känsla.

Sedan blev det sommar och jag mådde dåligt. Jag satt på familjens lanställe på midsommarafton och hjärtat slog så hårt. Jag kunde inte landa och jag kunde inte varva ner. Det tog lång innan jag sakta, sakta började hitta tillbaka till mig själv. Under en lång strandpromenad i Mora började jag fundera på om jag verkligen ville fortsätta i samma tempo. Dagens Media rapporterade om stora skulder för förlaget, och det knöt sig i magen. Jag hade verkligen ingen lust att komma tillbaka efter semestern. Den sista natten av ledigheten låg jag klarvaken med skenande ångest. Jag sa till mig själv ”ingenting kan vara värt det här”. Tillbaka till redaktionen följde några osäkra och jobbiga dagar – sedan kom ett viktigt möte. Vi beslutade oss för att inte producera några fler nummer, tillsammans. Yrsa, Hanna och Bella slutade, men det bestämdes att tidningen ändå skulle fortsättas att ge ut av Moderna Tidskrifter. Jag stod inför ett svårt val; att sätta mitt välmående först och också gå, eller att hänga mig kvar i journalistdrömmen och stanna. Det blev en kompromiss. Jag resonerade som så att jag fortfarande mer än något i världen ville skriva och att jag fortfarande älskade Egoboost, men att jag inte orkade med all dramatik på förlaget och all ångest som jag nu hade börjat förknippa min arbetsplats med. Jag lyckades få till ett frilansavtal som gjorde att jag kunde arbeta hemifrån men ändå tjäna en fast summa varje månad. Utöver det skulle jag få betalt per sida. Detta var i augusti – och tro mig när jag säger att dessa höstmånader var fantastiska. Jag njöt av sovmorgnar, att skriva på caféer och att ta långa promenader i skogen. Jag tyckte det var så härligt att jag förträngde det faktum att jag nog borde söka andra frilansuppdrag också. Jag klarade mig ju. Hoppade på en dramakurs och jobbade extra som barnvakt. Vad som hände på förlaget fick jag ju ändå veta, av folk som fortfarande jobbade kvar, men i min frilansbubbla långt från kontoret brydde jag mig inte så mycket. Eftersom jag varit med sedan dag ett tänkte jag att jag nog ändå satt rätt säkert.

Så en dag i slutet av november kommer ett brev på posten. ”Här med sägs ditt frilansavtal upp”. Ingen förklaring. Jag var i chock och fattade ingenting. Fick till ett möte med den nytillträdda VD:n där han kort förklarade att de hade sagt upp alla frilansavtal för att spara pengar. Jag behöver inte gå in på detaljer kring upplägget med Egoboost framtid, men jag kan säga att det känns otroligt trist att se någonting som faktiskt var jäkligt bra förvandlas till något annat framför ens ögon. Att dessutom bli behandlad som luft av en VD som arbetat någon månad på ett förlag som man själv har lagt ner blod, svett och tårar i känns obeskrivligt förnedrande. Hur som helst – jag hade en månads uppsägningstid samt en innestående faktura på 20.000 kronor som skulle betalas ut den 25:e samma vecka. Men det kom inga pengar den veckan. Och inte nästa heller. Och inte veckan efter det. Det drog ihop sig för jul och jag kunde inte köpa några julklappar. Inte betala mina räkningar, betala in min skatt till Skatteverket eller betala hyran. Tvingades låna pengar av familjen och av Gustav. Jag sjönk ner i ett sånt jäkla svart hål av hopplösthet och frustration. ”Lönen” hade varit sen ett tiotal gånger innan, så det var inget nytt, men då hade pengarna ändå alltid kommit efter någon vecka. Nu visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Inte nog med att jag blivit arbetslös och var tvungen att lägga energi på att söka jobb – jag förväntades ändå jobba min sista månad utan att ha fått en krona. Att driva in pengarna genom Kronofogden hade kunnat ta månader och eftersom jag gått ur Journalistförbundet kunde jag inte få hjälp där. Efter ungefär 25 mail, sms och telefonsamtal fick jag HALVA lönen, strax innan jul- med ett löfte om att resten var på väg. Jag har fortfarande inte sett röken av de pengarna.

Jag tycker ändå att jag efter omständigheterna har styrt upp mitt liv rätt bra på kort tid. Har både fått nya frilansuppdrag på G och kan betala hyran genom vikarejobb, samt lite eventjobb. Min dröm är ändå att fortsätta skriva och tänkte ge detta fram till sommaren och sen utvärdera om det är värt det eller inte. Vill inte se mig själv som ett offer – utan när man ramlar är det bara att borsta bort skiten och resa sig upp. Samtidigt är jag väldigt arg för att detta företag som jag alltid varit otroligt lojal mot, gjort mina senaste två månader till ett helvete och försatt mig i en situation som jag på inget sätt förtjänar.

Jag har dragit mig för att skriva detta inlägg eftersom jag varit rädd att verka ”bråkig” eller att jag på något sätt ska få problem för att jag går ut med detta. Men det är en ilska inom mig som legat och pyrt som måste ut på något sätt. Tidningsbranschen är jäkligt tufft och alla vet att det är osäkra villkor – men man kan inte få behandla folk hur som helst och komma undan med det.

Avslutningsvis vill jag säga att jag haft den bästa tiden i mitt liv på Egoboost och att tjejerna jag jobbat med varit och är fantastiska. Bella har också alltid stått på vår sida, men kanske inte spenderat tillräckligt mycket tid på redaktionen (i slutet) för att se hur allt stod till. Jag är så otroligt stolt över de vi gjort tillsammans och de kan ingen ta ifrån mig. Nu drar jag ett streck över detta och hoppas på ett bättre 2013.

 

6 kommentarer | Kommentera