Att göra sig fri

Ibland har jag en skavande obehagsklump i magen som jag inte riktigt kan lokalisera var den kommer ifrån. Det är först när den försvinner som jag kommer på att ”juste, det var ju den där middagen/mötet/intervjun jag inte ville gå på som är över”. Jag tror att det är bra att lära sig att känna igen kroppens signaler, och jag har mycket av min terapi att tacka för det. Många kör bara på och vips krockar dem in i den klassiska väggen. Men det sker inte över en natt. Kroppen har antagligen i månader försökt att berätta att något är fel. Genom huvudvärk, magont, hjärtklappning, sömnstörningar, trötthet… Ja, kroppen gör sitt bästa för att göra sig hörd, men många ignorerar detta, ändå tills kroppen ger upp att ge små hintar och drar i handbromsen. En dag får den nog och det är då du inte kan resa dig upp ur sängen ens.

Men har du lärt dig att tolka hintarna så behöver det aldrig gå så långt tror jag. För mig har det handlat om att lära mig att känna igen signalerna men inte låta dem styra mig eller hindra mig från det jag  verkligen vill göra. När jag ska göra något som jag känner prestationsångest för så reagerar min kropp reflexmässigt. Den ger mig en jävla dos av skakighet, svettningar, hjärtklappning och en känsla av att vilja fly. När det händer så finns det två alternativ. Det ena är att fly – det vill säga, avboka middagen/mötet/intervjun och på kort sikt slippa problemet. Det andra är att acceptera känslan och vänta ut den. För några år sedan valde jag oftast alternativ ett. I dag försöker jag välja det senare så ofta som möjligt. För grejen är att om du bara låter känslorna skölja över dig så kommer dem att mattas av och försvinna efter en liten stund. Jag brukar tänka att dessa panikångestkänslor är som en våg. ”Okej, här kommer den. Andas… ett..två..tre…fyra… fem…… Sådär, då var det värsta över.”

Vet ni vad jag är himla stolt över? Att den där cirkeln av trygghet som förut var väldigt snäv, nu har blivit så väldigt mycket större. Förstår ni hur jag menar här? Förut var listan som gav mig det där skavet i magen så mycket längre. Det kunde vara allt från att ta en fika med vän till att åka tunnelbana i rusningstrafik. En släktmiddag kunde få mig att må illa av ångest. Listan av saker som fick mig att känna mig trygg var däremot väldigt kort. Det var i princip bara att ”vara hemma och se på film med min kille”.

I dag kommer skvavet av mer ”normala” saker. Jag blir fortfarande nervös inför att gå på den där första dejten, bli kallad till en anställningsintervju eller att hamna på en fest utan att känna någon. Men det är okej att det är så. Det viktigaste är att jag inte flyr längre. Nu är trygghetslistan längre än obehagslistan. Jag kan resa, testa nya jobbuppdrag, lära känna nya personer och kasta mig ut i småläskiga grejer. Framför allt kan jag njuta av en skön hemmakväll i min lägenhet utan att behöva ha någon ”att hålla i handen.” Ensamheten skrämmer mig inte på samma sätt.

Tänk på det. Varje gång du tar dig igenom något som är obehagligt, så blir din trygghetscirkel större. Det blir mer utrymme för dig där du känner dig glad och avslappnat och du blir lite mer fri för varje gång.

20141020-103534.jpg

Dagens selfie i brist på annat. Måndag. Nu kör vi!

2 kommentarer | Kommentera

BRA INITIATIV!

Den här notisen i gårdagen Metro gör mig glad! En första hjälpen – låda för företag mot psykisk ohälsa. Älskar initiativet. Det är ju helt otroligt sinnesrubbat att den största anledningen till sjukskrivning beror på utbrändhet – men att det fortfarande anses skamligt att prata om?! Det borde vara exakt lika naturligt att prata om förebyggande stressåtgärder och vart man kan vända sig om man börjar må dåligt, som rättigheten att vara hemma om man har brutit ett ben. Att bli utmattad/utbränd är ju inget svaghetstecken i sig, det betyder bara att man struntat i kroppens signaler väldigt länge. Trots magont, hjärtklappning, yrsel, ont i hjärtat och förkylningar som aldrig släpper – fortsätter många att streta på för att hinna till nästa deadline eller företagsmål. Det är ju de ”duktigaste” som drabbas värst och inte tvärt om. Tänk om företagen skulle satsa mer på förebyggande hälsoåtgärder? Som massage, yoga, stresshantering och terapi. Vad mycket pengar man skulle spara! Istället för att sedan behöva betala ut sjukersättning i två år medan personalen är hemma och är utbränd. Så trött på den här skamstämpeln som finns över psykisk ohälsa. Vad fan är det egentligen? Finns det ens någon som aldrig upplevt ångest eller depression? Ändå är det något som är förbjudet att prata om i fikarummen. NEJ FRAM FÖR FLER SAMTAL OM PSYKISK OHÄLSA PÅ ARBETSPLATSER!

20131025-151046.jpg

Kommentera